Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bortslarvad samhällskritik

/
  • Justin Timberlake och Amanda Seyfried bildar ett Bonnie och Clyde-inspirerat par i

Tid är pengar. Eller rättare sagt, tiden är alltings valuta i Andrew Niccols science fiction-dystopi ”In time”. En i grunden originell antikapitalistisk ballad som i förenklingens tecken snart lyckas slarva bort nästan allt sitt förtroendekapital.

Annons

I en snar framtid slutar människorna att åldras vid 25; därefter tilldelas de ett år att bokstavligen leva upp: En kopp kaffe kostar 4 minuter; gatutiggarens ”Har du en minut?” gäller – just detta. Tiden tickar i form av digitala siffror på underarmen, den kan stjälas, ges bort, spelas eller arbetas ihop.
Världen är uppdelad i tidszoner; i ghettot lever man en dag i taget; i de rikas New Greenwich kan människa sitta på en miljon år.
Så långt en effektiv metafor för tillståndet i världen. Men när Justin Timberlakes fattige hjälte av en levnadstrött rikeman erhåller ett sekel och beger sig till New Greenwich för att pungslå utsugarna frestas regissör Niccols att ta de enkla, publikflirtande vägarna ut. Det är knappast Justin Timberlakes fel att hans karaktär liknar ett hopkok av så disparata manusversioner, att kidnappningen av Amanda Seyfrieds överklassflicka helt saknar förankring i berättelsens inre logik.
Från och med nu blir samhällskritiken bisak bland störtfloden av snärtiga enradingar på temat tid, samt en bankrånarromantik som lånar från såväl Bonnie & Clyde som Robin Hood och Patty Hearst. Varken det eller Cillian Murphys ensamme tidhållarpolis blir något annat än slitna, oförenliga klichéer.
Det enda återstående greppet blir då kampen mot klockan, som Niccols tar om gång på gång.
När ljuset tänds är det faktiskt på tiden.
Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons