Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Seethaler har skrivit ett smärtsamt vackert porträtt

/

BOK: Även liv som på ytan verkar tragiska kan rymma förnöjsamhet och tillfredsställelse, skriver Crister Enander efter att ha läst Robert Seethalers "Ett helt liv".

Annons

Ingen ler vid hans födelse. Inga glädjetårade ögon blickar emot honom när han skriker sitt första skrik. Ingen kan påstå att han är välkommen. Inte ens prästen nere i byn skulle förmå ljuga ihop en sådan historia, som om han nu brydde sig. Den nyfödde pojken får namnet Andreas Egger.

Hans bestämmelse är att förbli en belastning, ännu en mun att mätta, ännu en börda i en fattig trakt kring en av de österrikiska alpdalarna. Det dröjer heller inte länge förrän hans lättfärdiga mor låter sitt barn Egger – som då är kring fyra år – 1902 hamna hos sin avlägsne släkting storbonden Hubert Kranzstocker, en välbärgad, fet och halvsadistisk man som ingen vågar byta ord med utan att visa krypande inställsamhet och underdånighet.

Kranzstocker vägrar att ens betrakta Egger som en människa. Han är ett sorts ting, en främmande varelse, vars givna plats är ute bland djuren. Stryk med uppblötta kvistar – så såren blir djupare och svider mer – får han regelbundet, vissa gånger för något han sägs ha gjort fel. Men i regel enbart för att storbonden är sur och halvdrucken och vill få ur sig dagens samlade ilska. Vid ett tillfälle råkar Kranzstocker få tag i en kraftig trästör och slår Eggers ena ben sönder och samman. Efter att läkaren spjälat och Egger varit sängliggande en längre tid visar det sig att benet är kroniskt skadat. Han haltar och haltar svårt, han drar vänster fot efter sig. Klumpfot blir hans namn.

Den österrikiske författaren Robert Seethaler – vars Freud och tobakshandlaren gavs ut för några år sedan – återkommer nu i en utmärkt svensk översättning av Jörn Lindskog med romanen "Ett helt liv". Det är bok skriven med en återhållen stramhet, och en – vad jag vill kalla – tyglad och tyst vrede, som i stället ger händelserna en starkare laddning, fyller dem med innebörder som förmår förmedla desto mer.

Egger växer sakta. Däremot blir han härdad och det hårda slitet ger honom styrkan hos en oxe. När han är arton år ska Kranzstocker ännu en gång rappa honom. Egger säger rakt i ansikten på sin plågoande: Slår du mig tar jag livet av dig! Därefter lämnar han gården. Han är ingens ägodel; han är – i någon mån – fri för första gången i sitt liv.

Efter en tid får han uppleva lycka. Det blir några fina år, dock tragiskt satta inom vassa parentestecken. Men de finns där. Som minne. Som smärta. Som värk i varje nerv. Som en hemlig njutning att stilla smeka medhårs som ljuva hågkomster i ensamheten.

Genom sin inre orubblighet, sin tro på människan och därtill en osviklig förmåga att skilja rätt från fel, vettigt från tokigt omges snart Egger av en värdighet som föder respekt. Ingen skulle få för sig att reta honom. Sammantaget är det är ett ömsint och smärtsamt, vackert och grymt porträtt Seethaler skrivit. Det är djupt gripande.

Ensamhet eller gemenskap, besinning eller förblindning? Få svar är så enkla som frågorna framstår. Livet rymmer många skiftande schatteringar, skalan är bred och rymmer avsevärt fler lösningar på hur livet kan levas än de gängse, även liv som på ytan verkar tragiska kan rymma förnöjsamhet och tillfredsställelse.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons