Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säg mig vad du äter så ska jag säga vem du är

/

Nu laddas julborden. En ny bok slår fast: Visa mig din tallrik så ska jag säga vem du är.

Annons

Bara den som blundar hårt, och håller fingrarna om näsan, kan undgå hur intresset för mat och dryck exploderat. Tidningarna är fyllda av vintips och recept på allt från chilifrästa kräftor till salsa på mango och koriander. Det går knappt att slå på teven utan att hamna i ett matlagningsprogram. Alltihop blir inte mindre märkligt av att den gemene svensken för bara några årtionden sedan festade loss på plankstek och ”stor stark” eller möjligen några ”glas rött.”

Intresset från akademiskt håll för ämnet matkultur har varit högst begränsat. Fler röster behövs och Richard Tellströms ”Hunger och törst” är därför välkommen. Hans huvudfråga är varför vi egentligen intresserar oss så mycket för mat. Hans fokus är brett och blir historiskt, politiskt, psykologiskt och, ja faktiskt, filosofiskt. En av hans bärande teser är att det vi lägger på tallriken inte bara är mat. Istället är det, menar han, vårt släktursprung, samhällsutvecklingen inklusive oss själva och allt det vi står för.

Att allt vi står för skulle kunna sammanfattas av vad vi lägger på tallriken, tycker jag är att gå för långt. Men visst är det sant att vad vi stoppar i munnen sällan är någon slump utan säger en hel del om vilka vi är. Valen påverkas av vår historia, av våra föräldrar, av politiker. För även nyskapande mat förankras ofta i en välbekant tradition. Dessutom har maten i vår samtid blivit ett sätt att uttrycka vår personlighet och klasstillhörighet. Tellström visar allt detta med känsla för både detaljer och sammanhang.

En gång i tiden åt vi enbart för att överleva och maten slukades då rå. Men tillagning visade sig gynna social gemenskap och gruppens sammanhållning. Länge var kosthållningen inom allmogen tämligen enformig, att sticka ut ansågs som att göra sig förmer. Först under 1800-talet, då folk börjar flytta in till städerna och byta efternamn, blir det ett bredare ideal att prova ny mat och så småningom också att äta för njutningens skull. Någon spikrak linje därifrån till nutidens noggranna mat- och dryckesval finns dock inte.

Folkhemsepokens syn på mat och dryck var mer naturvetenskaplig än humanistisk. Mat skulle snarare vara bränsle än njutning och gemenskap, menar Tellström, och jag tror han har helt rätt. Ordet ”orka”, som än idag dyker upp i informationen till skolelever, i samband med propagerandet för att äta ordentligt, går att spåra tillbaka till folkhemmet där var och en skulle medverka i samhällsbygget.

Först när motboken försvann 1955 tvingades de svenska restaurangerna att konkurrera med maten. Tidigare hade många bara gått till krogen för att dricka när deras spritranson tagit slut. Intresset för mat och dryck växte ytterligare i samband med att kockens yrkesstatus växte, något som sen fick turbofart genom de kommersiella tevekanalerna och matlagningsprogrammen.

Tellström skriver ibland en onödigt tillkrånglad akademisk prosa. Boken hade vunnit på ett rakare språk. Men som helhet blir studien ändå en underhållande historielektion med många personliga reflektioner. Hur många tänker exempelvis på att den vitkålssallad vi svenskar är ensamma i världen om att äta till pizza är en rest från 1970-talets propagerande för råkost? Talande är också när Tellström beskriver en vinprovning han höll i 1984. Det som med sniffande näsor snurrades i glasen var Franskt- och Spanskt lantvin, Aurora och Vino Tinto…

Mer läsning

Annons