Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säg hej till tjocka släkten

/
  • Från neandertalaren har vi ärvt ungefär en femtedel av våra gener.

I sin nya bok bjuder Karin Bojs på en svindlande resa bakåt, via sina egna gener. Susanne Holmlund ryser och jublar.

Annons

Vi är alla släkt. Och vi behöver inte leta långt borta efter spåren av vårt gemensamma ursprung. Dem bär vi med oss, i varenda cell i våra kroppar.

Men först med DNA-tekniken finns verktygen för att tolka informationen och hitta kittet som håller samman tidigare kunskap. Karin Bojs, tidigare vetenskapsredaktör på DN, lät analysera DNA i sina mitokondrier (strukturer i cellkärnan som enbart ärvs på mödernet) och därigenom kunde hon spåra sina anmödrar tillbaka till Homo Sapiens gryning. Inte i namngivna individer förstås, men i gemensamma gener. Tack vare att en nära manlig släkting, hennes farbror, också lät analysera sig kunde även en fädernelinje upprättas via Y-kromosomer.

Vanligen lär vi oss historia i snuttar. Ett skolminne här, ett museibesök där, en populärvetenskaplig bok hit och en arkeologiartikel dit. I den här boken finns sammanhanget som sveper med sig fragmenten till en bred, spännande bild: människans historia i Europa i ett nötskal. Det blir en häpnadsväckande upplevelse. Bara att alla nu levande människor härstammar från en enda kvinna och en enda man, att "Adam och Eva" i någon mening har funnits, får håret att resa sig på mina armar.

Också de ganska nya rönen att människan levt jämsides med neandertalare avspeglas i våra gener: vi har fått barn med dem, troligen i Mellanöstern där Homo Sapiens passerade när hon lämnade Afrika och spred sig över världen. Från mänsklighetens gryning får vi så följa de olika invandrarvågorna som befolkat Europa, via Karin Bojs mormors och farmors gener.

Först kom jägarna, som följde bytesdjurens vandringar eller fann nya dieter som när vildrensjakt blev säljakt. Långt senare kom jordbrukarna från Mellanöstern, de som först samlat vildsäd, lärt sig lagra den och tagit katten till hjälp för att hålla mössen borta. Sådana roliga berättelser vimlar det av; både kattens, hundens och ölets inträde i människans tillvaro kan följas. Och Cypern koloniserades faktiskt via båtar med både tamdjur och vilda jaktbytesdjur att plantera in, som små Noaks arkar. Den tredje stora vågen var herdefolket från Centralasien, indoeuropéerna. Allas vårt DNA är en blandning av dessa tre.

Steg för steg leds vi framåt, kultur efter kultur av släktingar avlöser varandra med nya färdigheter. Inte så att de tidiga människorna hade uppfinnarambitioner. "Revolutionerna" bestod snarare av gradvis påhittade lösningar på vardagsproblem. Men det är nog för att man ska häpna över hur tidigt människan var en sofistikerad, avancerad tänkare och kulturvarelse.

För 30 000 år sedan hade till exempel grottkonstnärerna lampor, stenar med gropar där de brände fett. De gjorde egna penslar och blandade färgpigment ungefär som konstnärer i dag. Karin Bojs tror att estetiken rentav bidrog till att vi blev den dominerande arten. Neandertalarna var inte heller dumma och de hade ett språk. Men de spelade inte musikinstrument eller skapade komplicerad konst.

I dag hör man ibland argument för att människan inte är så speciell som art: många djur har också rudiment av mänskliga förmågor. Men när man följer människan genom historien så här blir det uppenbart att hon är något enastående i skapelsen.

Karin Bojs blandar fakta med gestaltningar av hur livet kunde ha tett sig i de tidiga kulturerna - så som historisk kunskap alltid har traderats, i skönlitterära myter. Hon berättar om sin egen jakt på informationen: resorna, forskarna och deras kontroverser över olika teorier. Det bidrar till att göra boken levande, lättläst och varierad.

Hon ger de tidrymder som förflutit rätt proportioner. När vi kommer till klockbägarkulturen som reste Stonehenge, ett av de solobservatorier som snillrikt mätte solens läge och höll reda på tiderna för sådd och skörd, känns det sent i historien. Och det var det, redan bronsålder. Samtidigt fångar hon känslan att det inte är så länge sedan. Vi firar fortfarande solårets viktigaste punkter och inte ens jägarkulturen är utdöd; på landsbygden är jakt, fiske och samlande ännu viktiga sätt att skaffa föda.

Hon visar att den invandring som vi i dag ser som ett stort problem inte är ny. Historien är en räcka av folkvandringar och tider då olika kulturer levt sida vid sida: då resurserna varit goda har det rått fred och sämja, vid resursbrist krig och konkurrens. Men kulturmötena har ofta också lett till stora teknologisprång. Vi får hoppas att framtidens historiker får anledning att skriva det sistnämnda om oss.

Boken lyckas få alla de som gått på jorden före oss att komma nära. Kanske är det så här framtidens skolbarn får lära sig historia: genom sitt eget DNA, sin egen släkt. Som ju för alla går tillbaka till "mitokondrie-Eva".

Intressant? Det handlar om dig och mig. Mer behöver inte sägas.

Mer läsning

Annons