Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Så mycket bättre"-versionen av Shakespeare

/

I vår uppmärksammas 400-årsminnet av William Shakespeares död stort. Bland annat inleds ett projekt där en rad författare får skriva egna versioner av bardens verk. Kristian Ekenberg har läst de första romanerna i serien.

Annons

Artister som i dag vill återväcka sina karriärer från de döda, eller, som i Miriam Bryants fall, ta en genväg från okänd till att vara på allas läppar, bör satsa på en cover. De nya stjärnorna testas först genom covers i talangshower som ”Idol” eller får zombiesjunga varandras hits i ”Så mycket bättre”.

Många av de största jubelropen på konserter kommer när stjärnan tar ton i någon annan artists sång.

Men coverromanen, är den en lika framgångsrik väg till publikens hjärtan?

Förlaget Hogarth har frågat några av världens mest kända författarnamn om de vill skriva en ”cover” på Shakespeare. Barden är förstås nyckeln här. Vill man smickra författaregon ska man fråga om en cover av Shakespeare, på samma sätt som artister ska tillfrågas om en cover av Michael Jackson och inte, säg, Günther.

I första omgången är det Jeanette Winterson och Howard Jacobson som fått äran att tolka ”En vintersaga” respektive ”Köpmannen i Venedig”, senare följer nyversioner av ”Othello” av Tracy Chevalier, ”Stormen” av Margaret Atwood och ”Hamlet” av Gillian Flynn med flera.

Shakespeare lånade själv flitigt element ur andras texter, historia och grekisk mytologi i sina pjäser. Och ett slags covers av hans pjäser görs ständigt av nytolkande regissörer som med varierande framgång uppdaterar de klassiska verken till någonting som slingrar sig kring samtiden. Efter att ha sett ett par sådana misslyckade nytolkningar för mycket närmade jag mig Hogarth-serien med en viss skepsis.

Inte utan anledning, även om jag föredrar de mer radikala tolkningar som Winterson och Jacobson gjort framför regissörer som behåller det mesta men adderar ängsliga blinkningar till publiken om att detta är relevant, trots att seklerna gått.

Jeanette Winterson har lite oväntat valt en av Shakespeares mindre kända och inte fullt så högaktade pjäser: ”En vintersaga”. Pjäsen som är känd för att ha den klassiska scenanvisningen: ”Han springer ut, förföljd av en björn.”

Man kan tro att hon fick välja bland de sista författarna, när godbitar som ”Hamlet” och ”Romeo och Julia” redan plockats från kakfatet. Men nej, Winterson var en av de första som fick välja. I ”En vintersaga” hittar hon en personlig berättelse – både hon själv och flickan i pjäsen överges av sina föräldrar.

”Tidsklyftan”, som hon kallar sin roman, har förvandlat kung Leontes till finansmannen Leo, som fantiserar fram en kärleksaffär mellan hustrun och bästa vännen. En svartsjuka som får fruktansvärda konsekvenser. Barnet försvinner i tumultet och det dröjer många år innan sanningen uppdagas och dramat kan nå en upplösning.

Howard Jacobson är inte lika känd för en svensk publik som Jeanette Winterson. Jag har tidigare läst hans ”The Finkler question” som rör en liknande tematik som i ”Jag heter Shylock”, det vill säga det judiska och judens plats i en fientlig värld. Men Jacobson tog sig, ämnet till trots, an ”Köpmannen i Venedig” med stor tvekan. I hans version får den välbärgade Strulovitch hjälp och vägledning av Shylock, som han träffar på en kyrkogård. Efter att hustrun drabbats av sjukdom får Strulovitch själv ansvara för att uppfostra en rebellisk dotter, som rymmer med en icke-judisk fotbollsspelare som skämt ut sig genom att göra en Hitler-hälsning under en match.

Strulovitchs krav för att släppa ifrån sig dottern: Omskärelse. En version av originalets skålpund kött som sätter igång en händelsekedja som involverar en rad färgstarka individer i Cheshires välbärgade så kallade gyllene triangel.

Jag börjar läsa Winterson med störst intresse; hon lyckas slita in sin intrig i samtiden utan att frångå Shakespeares skelett för mycket. Men medan hennes roman allt eftersom tappar fart (även Shakespeare har anklagats för att hasta sig genom slutet, som om han tröttnat halvvägs), dras jag trots ett initialt ointresse in i ”Jag heter Shylock”. Ointresset rör ältandet av det judiska arvet, som, för en utomstående, innehåller så mycket undertext att det bitvis blir obegripligt. Jacobson lyckas dock väcka mitt intresse för ämnet, främst i det ständiga och ringlande samtal som Strulovitch och Shylock för. Nidbilden av den giriga juden från ”Köpmannen i Venedig” kompliceras här och Shylock blir en mångfacetterad gestalt.

Varken ”Tidsklyftan” eller ”Jag heter Shylock” tillhör årets mest omistliga läsning, men Shakespeare lär inte heller vrida sig i sin grav av dessa "Så mycket bättre"-versioner av hans klassiska pjäser.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons