Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oförglömlig vänskapsskildring från succépseudonymen

/

Är hon lika bra som alla påstår? Ja, de höga förväntningarna på den italienska författaren Elena Ferrante infrias, konstaterar Kristian Ekenberg.

Annons

Vi ignorerar frågan vem Elena Ferrante är, en fråga som har engagerat världen men som främst tycks engagera dem som inte har läst henne. Att jag inleder med uppmaningen om att ignorera hennes pseudonym antyder förstås att den inte helt går att ignorera, men låt oss göra ett försök.

Elena Ferrante är namnet på en av världens hetaste författare just nu. Hon nämns ofta i samma andetag som Karl-Ove Knausgård, men medan den senare är hårt tvinnad till sin text, är Elena Ferrante ett spöke i sin.

Jag tänker mig att Elena Ferrante är Elena Greco, en av de två huvudpersonerna i den 1 600 sidor långa tetralogin om ett par väninnor födda i Neapel på 1940-talet. Den andra väninnan kallas Lila. När berättelsen inleds har hon försvunnit och när Elena lyfter pennan och börjar skriva är det för att besvärja henne och med ord få henne att återvända.

Den tredje huvudpersonen, om en stad kan anses ha en personlighet, är Neapel som väninnorna växer upp i, en brutal och smutsig plats där livet liksom hukar. Elena och Lila är motsatser som attraheras till en vidunderlig vänskap, den sorts relation som har berg och dalar men som ingen annan relation i livet kan konkurrera med. Elena är urtypen för den duktiga flickan, hon som med en ren arbetsinsats sliter sig till bra betyg i skolan och, senare, en plats i medelklassen. Lila är mer av en naturkraft, ett blixtrande och på något sätt djuriskt intellekt med en sprakande personlighet som skrämmer pojkarna i kvarteret – kommer man för nära henne får man en stöt. Om Elena är en hundvalp är Lila en fräsande katt som stryker i gränderna.

Elena Ferrante följer de två väninnorna i fyra böcker, varav jag endast har läst den första, som nu ges ut på svenska i översättning av Johanna Hedenberg. ”Min fantastiska väninna”, som den första delen heter, koncentreras kring barndomen och hur vänskapen formas. Hon skriver en berättelse om vem man är och vem man vill bli. Båda har förutsättningarna att lämna den värld av plebejer (som en lärare kallar dem) som är deras, men medan Lila tycks ha rötter som är lika tjocka som dialekten som talas i deras kvarter, finns det mindre som håller kvar Elena. Hon får studera vidare, medan Lila, trots sin intelligens, i stället riktar sin ambition mot faderns skomakarverkstad och att lyfta sig ur fattigdomen med en dröm om egen skotillverkning.

Det är lätt att glömma bort att påpeka den starka kvinnoskildringen i Ferrantes romanvärld eftersom den är så självklar. Kvinnoperspektivet finns bara där, som syre.

Även om miljön, och livsvillkoren, skiljer sig drastiskt från att växa upp i en medelstor svensk stad, är igenkänningen ändå så märkligt stark. Elena Ferrante skildrar barndomens intensiva vänskap och växandets maktkamp där smarthet och skönhet skiftar nästan från dag till dag och den fula ankungen när som helst kan bli en svan. Hon har också en exakt känsla för klassresenärens dilemma som förstärker misstanken om att detta är hennes egen berättelse, eller åtminstone en version av den.

Texten som helhet är lysande, men här finns också några partier som svävar över de andra. Skildringen av hur Elena inför den 16-åriga Lilas bröllop tvagar hennes kropp är något av det bästa som jag har läst. Hela deras relations komplicerade känslor och ett helt samhälles livsvillkor reduceras ner till några meningar med bråddjup som öppnar sig mellan raderna.

Elena Ferrante är inte ensam om att göra entré på litteraturens scen med hausse i ryggen. Sällan lyckas någon, enligt min erfarenhet, leva upp till de höga förväntningarna. Men Elena Ferrante är så bra som lovorden säger.

Ändå anar jag att denna första del bara reser en stomme för det som sedan ska komma, när romanens olika delar och tider växer in i varandra och fördjupar förståelsen.

*

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons