Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oates texter glöder av sorg och smärta

/

”Egentligen har vi inte tillgång till de personer vi en gång var. Våra minnen är uppdiktade, även om de är välmenta.”

Annons

Citatet är hämtat ur Joyce Carol Oates ”Det förlorade landskapet”, en samling texter som tillsammans formar en självbiografisk berättelse om hennes liv.

Hon skriver sökande och eftertänksamt, närmast motvilligt, när hon närmar sig sin barndom och uppväxt.

Den hon en gång var.

Hon är fullt på det klara med att minnet är bedrägligt, att bilderna av det förflutna blandas upp med luckor, tillrättalägganden och andras berättelser.

Samtidigt finns bilderna där, med tonvikt på de människor som stått henne nära.

Joyce Carol Oates växte upp i det lilla samhället Millersport i delstaten New York, där hennes föräldrar drev ett småbruk, samtidigt som pappan arbetade i en fabrik.

Det är en uppväxt präglad av enkelhet, anspråkslöshet och arbetsmoral, samtidigt som den unga Joyce upptäcker litteraturen och drömmer om att kanske en dag bli lärare.

Skolan består av ett enda klassrum, där äldre pojkar trakasserar yngre elever. Bland skuggorna ur det förflutna finns också några av de flickor, som återkommer i hennes författarskap, med våld, utsatthet och trasighet som nyckelord.

Allra mest gripande är skildringen av systern Lynn Anne, som föds på Joyce Carol Oates 18-årsdag. Till utseendet är systrarna lika som bär, men det visar sig att Lynn Anne är svårt autistisk. Hon utvecklar aldrig något tal och blir med tiden våldsam.

När Joyce Carol Oates skriver om systern glöder texten av sorg och smärta. Och en insikt om hur slumpartade våra öden är. Det kunde ha varit hon själv som levt innesluten i sin egen värld, utan språk.

Tillsammans ger texterna i ”Det förlorade landskapet” nycklar till Joyce Carol Oates rika författarskap och de teman hon ofta återkommer till.

Utsatta kvinnor. Hotet om våld. Småstäder i delstaten New York. Hemligheter.

Allt finns där i Oates minnen, samtidigt som hon tecknar bilden av en ljus barndom och uppväxt, tillsammans med de kärleksfulla föräldrarna Fred och Carolina.

Joyce Carol Oates lämnar inte ut någon.

Tvärtom.

Hon skriver varsamt och respektfullt om de människor som funnits i hennes liv.

Här finns inga utspel eller bekännelser. I stället reflekterar Joyce Carol Oates kring frågor om vilka vi var och vilka vi blev, vilka möjligheter vi fått och hur vi förvaltat dem.

Till sist landar hon i ett citat, där Henry James slår fast att det finns tre viktiga saker i en människas liv.

Medkänsla, medkänsla och medkänsla.

En insikt som satt djupa avtryck i Joyce Carol Oates författarskap.

Mer läsning

Annons