Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket viktig läsning om rasbiologi

/
  • Kartläggningen och skallmätningarna var omfattande när det gällde bland annat samerna.
  • Vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman har skrivit en mycket viktig bok om rasbiologi.
  • Så här beskrevs olika typer av människor när de genomgått Herman Lundborgs rasbiologiska analys.

Maja Hagermans nya bok om rasbiologen Herman Lundborg är oerhört viktig läsning. Han gav näring till nazismens ideologi. Finns här också inte tankegods som ännu gör det legitimt att exploatera Norrbottens naturrikedomar?

Annons

Vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman kommer nu ut med ännu en bok med hög kvalité. Käraste Herman, en bok om läkaren och sedermera professorn i rasbiologi, Herman Lundborg, en av sin tids mest hyllade vetenskapsmän.

Maja Hagerman har en lång rad av populärvetenskapliga verk bakom sig, en av de första böckerna som nådde en mycket stor publik var Spåren av kungens män, en bok om hur nationen Sverige formades i skiftet mellan Vikingatid och medeltid. Hon har sedan kommit med flera uppskattade verk som nått en vid läsekrets, dels böcker om tidig svensk historia och arkeologi, dels en bok på delvis samma tema som den som nu kommer, Det rena landet. Om konsten av uppfinna sina förfäder. Även den boken tar upp temat ras och härkomst, hur svenska historiker och vetenskapsmän under långa tider systematiskt har framställt den svenska befolkningen som särkilt ”rasren”, högtstående och framgångsrik.

Herman Lundborg började sin bana som läkare, så småningom psykiatriker, och senare forskare inom ämnet rasbiologi, ett ämnesområde som kom att växa mycket snabbt under det tidiga 1900-talet sedan ärftlighetsforskningen och genetiken gjort enorma framsteg på kort tid.

Lundborg disputerar 1901 på en studie om en ärftlig variant av epilepsi som finns hos befolkningen på Listerlandet i Blekinge, en forskning som han senare kommer att återuppta och utvidga.

Han inspireras redan i slutet av 1800-talet av anatomiprofessor Gustav Retzius (tillsammans med fadern Anders Retzius, 1800-talets stora auktoriteter inom den rasbiologiska forskningen i Sverige) föreläsningar till ett stegrat intresse för rasforskning. Det Svenska sällskapet för rashygien bildas 1909 och Lundborg blir medlem.

Lundborg blir alltmer intresserad av att det gäller att ta tillvara och vidareutveckla de egenskaper som finns hos människor som anses stå högst av alla, som anses ha de främsta egenskaperna, såväl kroppsligt som själsligt, de personer som tillhör den särskilt förnäma och utvalda ”nordiska rasen” (vilken han själv som ”långskalle” naturligtvis anser sig tillhöra).

Nu vidtar en lång rad av år, 1910-tal, 20-tal och 30-tal, som innefattar studier inte minst av befolkningen i norra Sverige, samer och tornedalsfinnar, men även av hela årskullar av värnpliktiga över hela Sverige. Man mäter skallar, noterar ögon och hårfärg och noterar en oändlig mängd av olika mätvärden för att försöka skilja olika människotyper åt, för att få fram vad man anser vara olika raser med olika egenskaper, där vissa anses värdefulla och andra, i fallande skala, alltmer mindervärdiga. Det är många människor, från olika samhällsklasser och olika politiska läger som vinns för dess tankar om rashygien. Det kan förvåna någon att till exempel såväl Kata Dalström, Ellen Key som Elise Ottesen Jensen tillsammans med många andra inflytelserika personer, även riksdagsmän från såväl socialdemokrati som borgerlighet, värdesätter dessa tankar om rashygien. Det kommer senare att utmynna bland annat i en omfattande lagstiftning om steriliseringstvång, något vi har känt konsekvenserna av långt in i vår egen tid.

Under slutet av tiotalet blir Herman Lundborgs intresse av att upprätta ett rasbiologiskt institut allt starkare. Han tänker sig naturligtvis att han skall vara dess chef. 1919 läggs det fram en motion i riksdagen, så småningom underskriven av såväl Hjalmar Branting som Arvid Lindman, att ett sådant institut skall inrättas. Det sker 1921 och Herman Lundborg blir professor och chef.

Maja Hagermans framställning av den här tiden och dessa idéströmningar är såväl detaljerad som omfångsrik och har föregåtts av en mycket grundlig forskning. Såväl not- som källförteckning och personregister är omfattande. Hon lyfter fram hur Sverige under 1920-talet blir världsledande inom det rasbiologiska forskningsfältet. På institutet i Uppsala anställs bland andra tyska vetenskapsmän som senare kommer att få en helt avgörande betydelse för de rasläror som får sin kusliga praktik i det nazistiska Tyskland. Den svenska forskningen har ett högt anseende i Tyskland. Herman Lundborg hyllas av nazisterna som en föregångsman och han bjuds in till rasteoretiska kongresser under 1930-talet. Det står även helt klart att Lundborg var övertygad nazist.

Under senare delen av 20-talet verkar det dock som att de svenska politikerna blir alltmer tveksamma till Lundborgs forskningsprojekt, hans anslag minskar och då han går i pension 1935, ser ledande Gunnar Myrdal och regeringsföreträdare till att Lundborgs efterträdare på professorsstolen blir läkaren Gunnar Dahlberg, som då var i öppen opposition till Lundborg och starkt kritisk till dennes idéer och olika projekt.

Lundborg var starkt övertygad om den nordiska rasens överlägsenhet, att han själv var en av dess företrädare och att all ”rasblandning” var skadlig och av ondo. Detta till trots skaffar han barn med en tornedalsk kvinna, av som det hette, ”ostbaltisk ras” som han träffar under sina forskningsresor i Lappland under slutet av 20-talet. När hans hustru några år senare avlider, gifter han sig med denna tornedalskvinna, och lever – vad man förstår – ett lyckligt familjeliv i denna ur hans synvinkel – ”rasblandade” familj. Det är väl en av de gåtor som finns runt Herman Lundborg.

Lundborg kom att alltmer förlora i inflytande i Sverige under senare delen av sitt liv men hans betydelse för bland annat den svenska synen på vilka som inte borde få sätta liv till världen är mycket stor. I början av 20-talet skriver den socialdemokratiske (!) riksdagsledamoten, psykiatrikern och överinspektören för mentalvården Alfred Petrén till regeringen för att få till stånd en lagstiftning om sterilisering av ”sinnessjuka, sinnessvaga och epileptiker”. Den kommitté som senare utarbetar ett detaljerat förslag som senare blir lagstiftning har Lundborg som ledamot. Som väl är bekant kom effekterna av dessa tvångssteriliseringar, som pågick långt efter det andra världskriget, att bli förödande för tusentals personer i vårt land

Maja Hagerman har författat en framställning av bestående värde, inte bara för att hon berättar om Herman Lundborg och hans gärning utan för att hon med detta förmedlar hur rasbiologin kom att växa till ett starkt inflytande i såväl samhällsdebatt som lagstiftning under 1900-talets första decennier och hur detta har påverkat långt in i vår tid. Det rasbiologiska institutet fanns kvar som statlig myndighet fram till så sent som 1958 då det omvandlades till Institutionen för medicinsk genetik.

Kanske har Lundborgs tankar fortfarande bäring in i vår tid. Han skriver så här i Ord & Bild 1919, att svenskarna inte längre kan låta Lappland ”ligga nästan helt i händerna på ett fåtaligt nomadfolk. Rikets välstånd och säkerhet fordra ett bättre tillvaratagande av naturrikedomarna i denna del av landet. Dessa rent svenska intressen gå mången gång i annan riktning än nomadens. Det blir då den senares lott att ge vika. Det gäller att på ett framsynt och kraftigt sätt – utan hjärtnupenhet – handhava deras sak till gagn för dem själva och Sverige. Det gives talrika biologiska processer och vetenskapliga problem, som stå i samband med ett nomadfolks tillbakadragande (resp undergång).”

Är det inte tankegods av detta slag som fortfarande utgör den idémässiga grunden för Norrbottens exploatering, för anläggandet av vattenmagasin och dagbrott på gammalt betes – och kalvningsland, eller byggandet av vindkraftsparker i områden där rajden gått fram sedan urminnes tid?

Läs den här boken! Den är viktig!

Mer läsning

Annons