Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moström åter på hemmaplan i Sundsvall

/
  • Jonas Moström på Sundsvalls sjukhus. Dit återvänder han i sin nya bok

Efter en avstickare till Uppsala – och hos läsarna en stilla undran om det kanske skulle vara slut med Sundsvallsdeckare nu – är Jonas Moström tillbaka i Sundsvall i sin tionde bok.

Annons

När Jonas Moström tussar ihop sina nya och gamla deckarintressen spelar han ut många listiga kort. I förra boken, Himlen är alltid högre, introducerades hans nya hjältinna, Nathalie Svensson, psykiater och medlem av Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Här kallas hon och ett par kolleger till Sundsvall för att bistå vår gamle vän Johan Axberg i ett knivigt fall. En försvunnen läkare har hittats torterad och mördad och nu är allas vår överläkare Erik Jensen, Axbergs trogna vän och många läsares gunstling, också försvunnen.

Igenkänningen i Sundsvall lyckas Jonas Moström som vanligt utomordentligt med. Men hela historien tycks blomma upp av att vara tillbaka på känd mark, med Johan Axberg och hans gamla team i sällskap. Här kastas man rakt in i skeendet genom att Axbergs gäng redan har börjat utreda. Här hålls tempot högt och spänningen tätnar genom att ständigt nya kopplingar avslöjas mellan karaktärerna, något som faller sig naturligt i en mindre stad.

Att det är Erik Jensen som är i fara, Moströms bästa karaktär som läsarna lärt sig älska, sätter förstås känslorna i extra svallning. Att Nathalie Svenssons syster är misstänkt ger också en krydda genom hårt spända familjeband. Nathalie Svensson, som i förra boken mest gick omkring och ältade privata bekymmer samt skuggutredde ett tio år gammalt mord, vinner definitivt som karaktär på att vara i hetluften med sina analyser. Eftersom två olika grupper förs samman blir det nu extra roligt att dela hennes tankar om de gamla kända figurerna, samtidigt som man också får Axbergs perspektiv på de nya.

I grytan kastar Moström också in stressen i att jobba mot klockan, en fanatisk feminist, kritik mot vårdneddragningarna och historiska återblickar som man förstår kommer att flyta in i huvudfåran. Lägg därtill att Erik är nyskild, att det åter antyds muller vid horisonten i Johans och Carolinas mödosamt hoparbetade förhållande, att det finns tecken på begynnande missbruk hos Nathalies chef och att det vibrerar lite mellan Johan och Nathalie, samt att villospåret skruvas åt så hårt det går hårt innan gåtan slutligen löses.

Och när det hela kulminerar i stort pådrag på sjukhuset ler jag: det här är Jonas Moström från sin bästa skrivarsida, i en miljö där han är hemma. Fast det dinglar ett par lösa trädar i slutet – utöver de som klart är cliffhangers för nästa bok – är det här nog en av de bästa böckerna i serien, en som man håller hårt i ända fram till bakre pärmen.

Mer läsning

Annons