Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyrikkrönika: Den grymma april

/

Kristian Lundberg om samtidens ödeland.

Annons

Det finns dikter som på ett enda ögonblick skapar skiljelinjer i tiden. Det finns genast, i samma stund, både ett före och ett efter.

”Det öde landet” av T.S Eliot är en sådan dikt. De första raderna ur den första avdelningen beskriver på ett sätt en paradoxal känsla. Vi möter, på ett par korta rader, både lycka och hänförelse.

”April är den grymmaste månaden, den driver

syrener ur den döda marken, blandar

minne och åtrå, kittlar

stela rötter med vårregn.”

Översättning;Sophie Sköld

Vad är det egentligen som sker här i dikten? Syrenerna drivs ur den döda marken, minne och åtrås blandas med varandra och markens stela rötter kittlas till liv av ett efterlängtat vårregn. Den här paradoxala känslan som beskrivs i dikten fångar också in minnets komplexitet. Det framstår tydligt att en av diktens avgörande funktioner är att tjänstgöra som ett slags kollektivt minne för samhället. Den som läser och skriver blir också den som äger detta gemensamma minne.

Den historielöshet som nu breder ut sig, inte minst genom en pågående nedmontering av bibliotek, försämrade skolor, bildning och kunskap skapar en grogrund för just ett Öde land – som aldrig kommer att kunna kittlas av ett vårregn.

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga valen, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen - blir vi dömda till att upprepa våra misstag. Det kan tyckas vara ett märkligt ämnesval för en lyrikkrönika, men det blir just på det här paradoxala sättet den mest självklara ingången.

Det finns nämligen ett före och ett efter.

Två bilder är tydliga för mig. Två händelser som äger rum under samma dag. Vi besöker en del av de äldre judiska kvarteren i Berlin, eller rättare sagt – det som en gång var de judiska kvarteren i Berlin. Människor som en gång bodde, älskade, arbetade, hatade, bad och uppfostrade barn på just dessa gator är numera bara minnen. Paul Celan, som jag återkommer till, skriver i sin dödsfuga: "Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten/vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland/vi dricker om kvällen och morgonen vi dricker och dricker/döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått”.

Framför en del av husen som vi passerade finns det nedsänkta guldfärgade gatstenar. Det går att läsa ”Samuel Mendelsohn, född 1896, död 1943, Auschwitz”. I all sin enkelhet en grym utsaga, mer fasansfull än vad det nästan går att ta till sig. Men. Det finns skrivet i sten. Det går inte att förneka orden, händelsen. Vi kommer att minnas.

Paul Celan, en av den moderna tidens viktigaste poeter har också han skapat en avgörande tidslinje med ett före och ett efter. I just dikten ”Dödsfuga” tematiserar han förintelsen. Dikten inleds:

"Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll/vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt/vi dricker och dricker/vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt"

Hans fuga blir till mer än bara ett minne vi kan ta del av, förvalta. Dikten blir till en fråga om ansvar.

Den andra bilden är av modernare snitt, dessvärre. Efter ett kortare besök i Berlin tar vi tåget mellan Köpenhamn och Malmö. För att kunna komma ner till tågets avgångsperrong avkrävs vi legitimationshandlingar. På flygplatsen ser vi klungor av människor som uppenbarligen inte har giltiga identitetshandlingar, rådvilla försöker de finna en annan utväg. Vid Hyllie tågstation anländer den svenska polisen och avkräver samtliga resenärer pass och id-handlingar. En ung man saknar det. Han förs direkt undan, ut i det kalla marsmörkret. Och så är han borta. Förintelsen var unik, på alla sätt. Men det täta mörker som omslöt tre svenska poliser och en ung man som saknade rätt papper kräver sin dikt, sin plats i det kollektiva minnet. Detta är alltid en av lyrikens uppgifter.

Nu vet vi vad som sker. Nu måste vi börja skriva om det. En som gör det får också bli den här krönikans enda samtida poet.

Katja Perat är en av de unga tongivande rösterna i den samtida slovenska lyriken. I ”De bästa har fallit” som finns utgiven av Rámus skriver hon: ” De sägs att folk i tysthet/strävar efter att dö, eftersom allt organiskt/strävar efter att bli oorganiskt/och all rörelse strävar efter/att inte längre vara rörelse./Saker faller sönder/eftersom de vill bli lämnade ifred.”

Det finns en avgörande skiljelinje i den tid som är vår samtid. En del får sitta kvar på ett det tåg som för dem hem. Och andra förs bort i den tysta kalla marskvällen, bara bort och aldrig hem.

Mer läsning

Annons