Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liven som levs halva i Sverige

/

BOK: Kristian Ekenberg läser Qaisar Mahmoods "Halva liv".

Annons

Över vissa ämnen ligger politiken som en tjock gröt. Författaren har att välja på att se åt ett annat håll, ta en annan historia, eller att börja skyffla och hoppas på att hitta någonting av konstnärligt värde under gröten.

I Qaisar Mahmoods reportagebok "Jakten på svenskheten" från 2012 reste han runt på motorcykel i Sverige med syfte att hitta en kärna av det svenska. Han saknade en tillräckligt säker berättarröst för att lyckas med sin föresats, men boken hade ändå några intressanta observationer.

När Qaisar Mahmood nu debuterar som romanförfattare har han utvecklats som skribent, även om jag fortfarande har mina invändningar. Han fortsätter att gräva i samma ämne. Synvinkeln är en annan, men ämnet är ändå svenskheten och svårigheten för en utomstående att gripa tag i denna undflyende blågula dimma.

Och politikgröten är förstås det upphetsade offentliga samtalet – även om ordet samtal används med viss tveksamhet – om invandring och integration.

Qaisar Mahmood skriver om en far och en son. Även om romanen har de ovanstående ämnena som ett självklart fokus, finns här också teman som känns igen oavsett hemland eller kultur. Relationen far och son är ett sådant tema. Visserligen med förtecken specifika för den pakistanska kultur som de präglats av, men i grunden med de underströmmar som går att känna igen för alla som antingen är far, son eller både ock.

Nadeem Khan sitter vid sin fars sjukbädd och för en monolog. Han har levt ett stökigt liv, är det svarta fåret, har dåligt rykte i svenskpakistanska kretsar. Ändå lyckas han vinna kärleken från en pakistansk flicka från en fin familj, ett förhållande som surnar och slutar med att han anklagas för ett svårt brott. Utförsresan skildras utan pardon.

Fadern lämnade sin familj i Pakistan för att hanka sig fram i Sverige, där han levde med en annan kvinna. De halva liven från romanens titel har kluvit dem båda. De delar erfarenheten av ett förlorat hemland utan att helt ha vunnit ett nytt.

Det är en berättelse om dubbla identiteter och att försöka hålla i en kärna som slits av krafter från två håll. Bilden av ett Sverige som har svårt att acceptera det som upplevs som främmande är skarp utan att mista känsla för nyanser och viljan att förstå.

Sämst fungerar "Halva liv" i de partier där ett konstlat pakistanskt tal stänger ute läsaren med en svårforcerad formell ton. Det flitiga användandet av ord på urdu ger visserligen stämning men hackar upp läsningen; jag tror samma effekt hade kunnat uppnås med en hårdare rensning av dessa språkliga kryddor.

Konsten lyckas måhända inte helt ta över politiken, men Qaisar Mahmoods bidrag till genren nya Sverigebilder förtjänar läsare.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons