Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lindqvists noveller hinner inte framkalla rysningar

/

BOK: Kristian Ekenberg läser John Ajvide Lindqvists nya samling med skräcknoveller.

Annons

En av John Ajvide Lindqvists styrkor som författare är att han lyckas kombinera skräckformatet med en levande skildring av Sverige, där rysningarna får en extra kyla av att monstren placeras in i en så välbekant miljö. Att som John Ajvide Lindqvist göra GB-gubben till skräckfigur är genialiskt.

Skräcken behöver en trovärdig miljö för att fungera. I nya novellsamlingen ”Våran hud, vårat blod, våra ben” finns inte sidorna till varje berättelse för att skapa en stämning och den detaljerade värld som krävs för att monstren ska bli trovärdiga. Som sämst blir dessa noveller klichémässig genrelitteratur.

Jag gissar också att exempelvis en novell som ”Hår”, om en varulv, appellerar mer till de riktiga skräckfantasterna än till den bredare läsekrets som John Ajvide Lindqvist har. Jag uppskattar själv hans roman ”Låt den rätte komma in” för den fina personteckningen och skildringen av förortens tröstlöshet, men drar gränsen vid det rena splattret som i kortromanen ”Tjärven”, som avslutar denna volym.

Författaren har skämt bort oss med djup och komplexitet i sina romaner, och när han nöjer sig med att fyra av ett simpelt skräckfyrverkeri blir jag besviken.

Hans största fans kommer att sluka novellsamlingen, men jag tror att man måste acceptera att dessa korta texter är skrivna för just denna publik, som mer är läsare av skräcklitteratur än av specifikt John Ajvide Lindqvist.

I efterordet liknar han novellskrivandet vid att snickra en vedbod jämfört med romanskrivandets betydligt mer krävande husbygge. Jag besöker gärna hans hus men behöver inte besiktiga vedbodens alla hörn.

Samlingen har dock några pärlor, inte minst den text som författaren själv menar är den läskigaste som han har skrivit. ”Våran hud, vårat blod, våra ben” – som har fått ge hela samlingen titel – om en ensamstående far och en son som flyttar ut till ett hus i ödemarken och lockar fram fasor med en sekvens toner från ett piano är fantastiskt otäck.

Under senare år har jag läst John Ajvide Lindqvist med minskande intresse, men i denna novell visar han att de gamla takterna fortfarande sitter i.

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons