Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturmannens pösmage punkteras

/

BOK: Kristian Ekenberg läser en roman om författarhustrun som lämnar Kulturmannen.

Annons

Om kulturmän visades på zoo, skulle besökare flockas i buren som visar upp Joe Castleman. Ett riktigt praktexemplar av en Kulturman, en litteraturens alfahanne med lejonman.

Alla förlag vill ha en kulturman att slå på. Parallellt med Meg Wolitzers ”Hustrun” läser jag Ebba Witt-Brattströms uppgörelse med kulturmannen, en bok som garanterat blir vårens snackis. Statusen som Kulturman skickas runt bland framstående herrar i svensk offentlighet likt Svarte Petter. Regissören Roy Andersson gick ut offentligt och sa sig vara förebild till Lena Anderssons Hugo Rask, och han lär nu vara glad över att fler pompösa kulturpåvar dras ut i ljuset och därmed minskar hans egen exponering.

Den amerikanska författaren Meg Wolitzer är dock verksam långt bortom den svenska ankdammen, dessutom gavs hennes ”Hustrun” ut redan 2003 på originalspråk. Den kunde dock inte landa mer lägligt i kulturmansdebatten.

Hustrun i Wolitzers roman bestämmer sig på ett flygplan för att skilja sig från sin uppburna författarman. De är på väg till Helsingfors för att hämta ett fint litteraturpris, kulmen av hans karriär. De träffades när han undervisade henne i litteratur och hon försörjde honom medan han kämpade med debuten. Efter ett helt liv i hans skugga har hon fått nog. Ska hon avslöja den stora hemligheten som ligger och ruttnar i kärnan av deras äktenskap?

Om Ebba Witt-Brattström är rasande på kulturmännen, har Meg Wolitzer en mer nedtonad och sorgsen approach. ”Hustrun” är en betraktelse av manligt och kvinnligt, ärelystnad, livslögner, begåvning, makt och arrogans. Hon punkterar pösmagen mycket effektivt, men inte utan en viss medömkan. Det är synd om människorna, till och med om dem som stångas för att bli kultursalongernas alfahanne.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons