Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Köttets vrål efter kvinnans kött

/

I sin nya bok undersöker Lina Wolff den fysiska driftens hemligheter. Crister Enander är djupt imponerad.

Annons

Med vilken blick betraktar den främmande mannen den kvinna som han åtrår och trånar efter? Vad döljer den fysiska driften för hemligheter? Är det mörka eller vänliga avsikter som styr och avgör vad som ryms i mannens tankar? Och som sedan styr hans avsikter och handlingar?

Vad rör sig på djupet inom mannen som vilt och hämningslöst vill lägra kvinnan som sitter där framför honom – kanske i barens dunkla ljus eller vid kafébordet bredvid? Är det köttets krävande vrål efter kvinnans kött, könets pulserande blod, längtan efter varm och len hud – är det lustans längtan efter fysisk tillfredställelse eller är det själens trängtan efter sällskap bortom de kortsiktiga orgasmerna som styr honom i valet och förväntan? Kan kropp och själ växa samman i skydd av kärleken eller är mannen för evigt dömd att vara ett kortsiktigt vilddjur – en reptilhjärnans fånge? Begärets blick – gör det mannen till en best, till en galts like?

Lina Wolff har blivit hyllad av en enig kritikerkår och fått en mängd prestigefyllda pris. För sin andra bok, romanen ”Bred Easton Ellis och de andra hundarna”, tilldelades hon Tidningen Vi:s litteraturpris och den nominerades även till Sveriges Radios Romanpris. Nu ger Wolff ut en ny roman. Genom att använda tre vitt skilda synvinklar, tre olika huvudpersoners perspektiv, försöker Wolff att närma sig den kärna som hon helst vill ska led fram till att de hemligheter som kan avslöja eller förtydliga mannens driftsliv på ett sätt som gör det begripligt. Därigenom vill Lina Wolff belysa och blottlägga det blinda begäret och de svårfångade impulser som väcker mannens inte sällan påträngande och nog så plågsamma attraktion.

Självfallet fortsätter den att gäcka såväl henne som läsarna. Den förblir undflyende och svår att avgränsa och fixera tydligt. Några enkla etiketter erbjuds inte – enskildheterna och skillnaderna är trots allt för stora. Men försöket är mer än lyckat redan genom de frågor Wolff reser och de drag som kanske – eller kanske inte – är gemensamma för många mäns sexualliv och förblindade kåthet. Romanen heter ”De polyglotta älskarna”.

Äga. Kontrollera. Kuva. Behärska och domdera. Demonstrera styrka och utöva makt. Besitta och lägra.

Var i mannens längtan efter lustutlevelse finns de förutsättningar och emotioner som kan skapa en kärlek som i stället bär framåt, som leder till ett socialt sammanhang och tillstånd som befinner sig bortom det primitiva och ytligt pornografiska?

Och, ännu svårare att kartlägga och skildra: Vad ska kvinnan försöka att se i mannens av åtrå grumlade blick, vad ska hon söka där som kan inge henne den trygghet som i regel krävs för en stunds samvaro utan en underliggande känsla av hot och osäkerhet?

Hur ser den blick ut som berättar att här finns tillfälle att uppleva ett lugn att vila i under utlevelserna av den obändiga och starka sexualiteten? Drift och djupa känslor – när möts de, när blir de till ett helt? När förenas de inre förväntningarna med den fysiska älskogens lustar?

Kring dessa frågor väver Wolff skickligt tre laddade och fängslande berättelser med många gemensamma nämnare. Det går lätt – kanske rentav alltför lätt? – att dra slutsatsen att Wolff samtidigt i gestaltad form vill gå till angrepp mot den franske författaren och tradigt mekaniske provokatören Michel Houellebecq – som får obegripligt mycket uppmärksamhet även i Sverige. Samtidigt rör sig texten med en underliggande ambivalens. Hon tycks inte helt kunna avfärda hans retsamma och drastiska utspel. Det blir ibland mer dialog än dispyt. Wolff förblir – om jag tolkar romanen rätt – en aning kluven i sin inställning till hans provokationer.

De män som uppträder i romanen är samtliga på ett eller annat sätt ovanligt frånstötande. Självupptagna. Ytligt fixerade vid kvinnlig fägring och en jakt efter utseende som utstrålar sexualitet. De är fastlåsta i mer eller mindre groteska vanföreställningar om vad kvinnor egentligen är. Banala – och provocerande – schabloner och vulgära uppfattningar som verkar vara mer inspirerade av pornografins uppfläkta kött, där kvinnor reduceras till en charkuterivara som går att inhandla hos närmsta slaktare – för ett pris som skiftar från den prostituerades enkla krav på kontant betalning till avsevärt dyrare utsvävningar såsom ett äktenskap. Mannen förblir likväl i regel ett vilddjur, en jagande hanne utan känslor, utan förståelse.

Där figurerar en självgod författare och dessutom en vilsen litteraturkritiker. Vissa kvinnor lockar författaren på ett sätt som han är oförmögen att motstå – om han får säga det själv. Sin fru bedrar han notoriskt. I avsaknad av all ödmjukhet betraktar han sig själv som en expert på kvinnans sammansatta väsen. Hans manus – som tidigt bränns upp av en kvinna – bär samma namn som Lina Wolffs roman, ”De polyglotta älskarna”.

”Jag skriver inte om sex. Jag skriver om kärlek.

Det säger alla män, sa hon. Men egentligen skriver de bara om män. Män och sex.”

Det är en synnerligen kraftfull och talangfull roman som Lina Wolff skapat. Välskriven och med varje detalj och känsloskiftning återgivna med precision och med de mest eleganta vändningar – allt på en hög litterär nivå som man sannerligen inte är bortskämd med i dagens svenska romaner. Och handlingen – eller rättare: handlingarna – skapar ett starkt sug, en lockande och fatal malström vars djup verkar vara nog så förrädiskt. Romanen lever. Den pulserar. Den förmår att öppna tankebanor som länge legat i träda. Jag är imponerad och rekommenderar varmt och bestämt denna roman.

Litteratur

Lina Wolff

“De polyglotta älskarna”

(Albert Bonniers)

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons