Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärlek i skuggan av katastrofen

/
  • Madeleine Hessérus behärskar det naturvetenskapliga språket.

Kristian Ekenberg läser Madeleine Hessérus roman om Tjernobyl och fascineras av undergången.

Annons

Madeleine Hessérus är bra på miljö, sämre på intrig. I sin förra roman, ”Staden utan kvinnor”, byggde hon upp ett fascinerande och levande Stockholm med en mur som separerade män från kvinnor. Staden var huvudperson, ett väsen.

I nya ”Elefantens fot” är det Tjernobyl som har den rollen. Inför skrivandet av romanen besökte Madeleine Hessérus den förbjudna zonen tillsammans med ukrainska forskare. Hon skildrar här detta ödeland med samma detaljrikedom som en fantasyförfattare bygger upp ett sagoland, en märklig plats där naturen har tagit tillbaka människans territorium och där radioaktiviteten ligger som en osynlig dödsdom över allting.

Till denna zon kommer den svenska biologen Katarina för att ansluta till ett internationellt forskningslag. Madeleine Hessérus skildrar den gruppdynamik som finns i gruppen av forskare. De lever i ett slags socialt vakuum som för tankarna till en rymdstation. Med den havererade reaktorn och zonen kring den som fond utspelas en kärlekstriangel, när Katarina förälskar sig i Grigorij som redan är tillsammans med en annan kvinna i deras gemenskap, Olga.

Madeleine Hessérus sätt att skriva om kärlek får mig att associera till Peter Høeg. En bild som återkommer är kärleken som ekvation, och när Katarina och Grigorij kysser varandra, letar hon ”efter något som kunde förklara ögonblicket, en formel kanske, en matematisk sats”.

Allting i ”Elefantens fot” beskrivs med vetenskapsmannens blick. Det är en fröjd att läsa en svensk skönlitterär författare som, för en gångs skull, är hemma bland provrör och mikroskop.

En tämligen ordinär attraktion får en helt annan spänning av zonen, av radioaktiviteten som hotar i bakgrunden. Ändå har jag svårt att engagera mig i Katarina och Grigorijs historia, inte heller den utvidgade gruppen av forskare lyckas Hessérus göra riktigt intressant, även om jag förstår intentionen att gestalta en grupp människor som söker sig till och lockas av katastrofen.

Nej, den stora behållningen i ”Elefantens fot” är miljöskildringen, som man girigt suger i sig. Forskarlaget i romanen är inte de enda som söker sig till katastrofer. Vi alla, mer eller mindre, fascineras av undergången. Och Madeleine Hessérus hittar med vetenskaplig precision exakt rätt ord för den.

*

Läs mer: Fler recensioner av romaner hittar ni här

Mer läsning

Annons