Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är väl inget djur heller!

/

Birgitta Boucht har skrivit fram ett fascinerande porträtt av en 89-årig kvinna. Crister Enander är djupt berörd.

Annons

Inför natten sätter de upp galler kring sängen. Hon blir i ett slag rosenrasande. Ilskan fullkomligt fräser kring henne. Gallret är en grov förolämpning, en skymf mot henne som person. ”Jag är väl inget djur heller.” Dessutom får hon, vilket hon omständligt försöker förklara för Lillemor – det nya nattvaket som ska arbeta sitt första pass – att hon väntar besök. Teresa, som alltid kallas Tessa, säger att hon nästan alltid får besök om nätterna och hur skulle det se ut om hon då ligger som om hon var inspärrad? Vad ska besökarna tänka? Att hon förlorat förståndet? Att de tvingats kedja fast henne i en dåres säng?

Tessa är 89 år. Kroppen är avmagrad, huden sträv, håret tunt. Hon är i princip sängbunden i väntan på att döden ska hämta henne. Hennes ben bär inte längre. Ändå är Tess en stark kvinna. Hon har lärt sig av de många år hon levt och formats av motgångar och medgångar. Ty merparten av hennes liv har på inga sätt varit lätt eller okomplicerad att ta sig igenom. Hon har formats av missräkningar, nederlag, missbedömningar men även av glädjeämnen och vad ljuvt och hänryckande är i vardagslivet; många dyrköpta erfarenheter och insikter i människans inte alltför vänliga eller omtänksamma natur har format hennes livssyn. Hon är, trots en i grunden vänlig läggning, en hård och rak människa. Hon är sannerligen ingen vän av tomma ord eller fraser.

Birgitta Boucht tecknar ett osedvanligt starkt, fängslande och fascinerande kvinnoporträtt i sin nya bok ”Dånet i ett ensamt öra”. Ett av de mest levande jag läst på många år. Det är djupt befriande att inte tvingas läsa om ännu en snäll tant som ler tårögt och är evigt vänlig och tacksam mot sin omgivning. Tessa säger sanningar. Hon tvekar inte. Tessa står stadigt på jorden och bottnar i sig själv. Sin ”tvillingsyster” Klara förlorade Tessa i unga år. Kvar att reda ut var så mycket att det knappt var möjligt. ”Det finns så mycket mörker som måste skingras”, säger hon till systern som just kommit på besök vid sjuksängen. ”Man säger att hjärtat är rött, men mitt är svart. Nedsmutsat. Svart vrede, mörker, brist på ord, svart i själen, svart som synden, svart som svanen, svart i bröstet, svart i magen, i mellangärdet, livmodern”. ”Inte konstig”, tillägger Tessa, ”inte konstigt att jag är besvärlig.”

Men Tessa är en person med mängder av värme, och äger en djupgående insiktsfullhet i andra människors svårigheter och psykologiska predikament. Utan att fundera över det eller tveka är hon oupphörligen beredd att räcka den behövande, den slagne och drabbande en hjälpande hand. Hon viker inte undan. Hon finns där om hon behövs. Som hon gör för de två unga bröderna Klaus och Peter, nio och tolv år gamla, som nyss kom på besök. Deras pappa super och misshandlar deras mor. Smiter de inte ut går faderns vrede ut över dem. Därför går de många kvällar och nätter hit till Tessa. Besökarna denna natt, som andra nätter, är såväl levande som döda. De trivs med varandras sällskap.

En sann och äkta människa är en mångfald, och detta visar Birgitta Boucht med stilsäker skicklighet och en imponerande inlevelseförmåga. Boken behandlar olika tidsperioder i Tessas liv. Sammantagna bildar episoderna ett koncentrat och en mångfacetterad bild av ett långt innehållsrikt liv, men också – och främst – bildar de osökt och utan störande eller högtravande utläggningar en existentiell och konkret genomlysning av vad som ger livet värde och mening.

I ”Dånet i ett ensamt öra” finns livets sälta och svett, de svidande orättvisorna mot de svaga, de lidande och hemsökta, alla som tvingats ut till en existens i samhällets ogina och grymma marginaler. Här finns livets egen rivande råhet, rakt och direkt gestaltat och berättat utan räddhågsna omskrivningar eller koketta krumbukter. Det är befriande och förmår gripa – och gripa djupt. De förnedrade och förskjutna, de bespottade och utstötta får upprättelse som så ofta i Bouchts romaner.

Och allt skildras med en märklig mjukhet, en ordens ömsinthet – en ömsinthet som även växer och blir till en livshållning som genomsyrar hela romanen och även Tessas livssyn. Förståelsen för den som faller är varm och går djupt. Orden andas. De lever. De är inte vackra för att enbart vara litterär utsmyckning. Det sköna och intagande växer upp ur den mylla och svärta livet så ofta erbjuder. Ur svärtan stiger till slut ljuset. Det är en varm bok – varm som ett levande och bultande hjärta som slår sina slag för det inkännande och förståelsefulla, för äktheten och ärligheten och självfallet för den vittfamnande kärlekens skull.

Birgitta Boucht

“Dånet i ett ensamt öra”

(Schildts & Söderströms)

Mer läsning

Annons