Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur fri var kärleken på 70-talet?

/
  • Woodstockfestivalens gränslöshet satte prägel på hela 1970-talet.

DUBBELRECENSION
Hur var egentligen 1970-talet?
Två nya romaner har båda blicken på det som då kallades ”den fria kärleken”. Gunilla Boëthius ”Ofri - en passion från 70-talet” och Katarina Mazettis ”Snö kan brinna”.
Här smågrälar två redaktörer om böckerna.
Kristian Ekenberg,
född 1981, och
Gunilla Kindstrand
som (delvis) var med när det begav sig.

Annons

Kristian Ekenberg: Var 70-talet så förfärligt som det verkar i dessa böcker?

Gunilla Kindstrand: Ja- och samtidigt så spännande, så fullt av möjligheter, vilket ju de här författarna också visar. Av de här två är Gunilla Boëthius den mest läsvärda, tycker jag. Berättelsen om den unga överklasstjejen som blir sexuellt besatt av en lönnfet fackföreningspamp är en sorts Fröken Julie i gråsossemiljö. Att mannen i fråga är ”svag för damer” som det kallades, skruvar upp historien. När han väser ”Kom så åker vi hem, Gullet - där finns det gummin” så reduceras hon till en fullständigt utbytbar kropp. Och ändå utvecklar hon en plågsam binding till honom.

Boëthius berättelse lägger sig nära 70-talets ”rörelse” med de ständiga maktkamperna, den neanderthaliga kvinnosynen och det tunga konferenssupandet. Det skramlar av nycklar på sidorna. Hennes beskrivning av kongressen på Sandvikens folkets hus är ju fenomenal! Liksom snabbporträttet av redaktören på sossetidningen i Söderhamn. Snygga, vassa, elaka tuschteckningar.

Mazettis berättelse har jag svårare att få grepp om. Den går så oerhört snabbt. Jag förstår inte riktigt på vilket sätt jag ska läsa den. Gör du?

Kristian Ekenberg: Jag tror att 70-talet i Gunilla Boëthius roman upplevs som förförligt av alla läsare, men det som jag tycker är intressant med Katarina Mazettis ”Snö kan brinna” är att hon nog snarare vill ge en härlig och nostalgisk – om än med invändningar och efterklokhet – bild av 70-talet. En sak som jag slås av är hybrisen hos dem som var unga på 70-talet. Som detta med fri kärlek och tron att just de, av alla människor i världshistorien, skulle vara de som ställde sig ovanför svartsjuka och könsroller. Romanen skildrar ett kompisgäng som delar ett hus och där alla är kära i varandra men ingen i rätt person för att par ska kunna bildas. Mazetti presenterar 70-talet som en nöjespark med knasiga kostymer och även om Gunilla Boëthius roman är bättre tycker jag att ”Snö kan brinna” är roligare som diskussionsämne. Hur fri var kärleken?

Gunilla Kindstrand: I det fallet ger böckerna två olika svar. Gunilla Boëthius huvudperson upptäcker något om sig själv när mannen som använt henne som det utbytbara Gullet plötsligt verkligen vill leva sitt liv med henne. Först då får hon den urtraditionella hyperbekräftelse som gör att hon blir just fri attt använda sin egen vilja. Hon är verkligen hjärtslitande ensam i den här uppgörelsen. Mazettis tjej lever i en värld av folkmusik och mjukpolitik och estetiserad solidaritet - i progg-Umeå dessutom. Hon har inte samma bagage och inte alls samma blickar på sig. Hennes frihet ligger liksom redo.

Både Mazetti och Boëthius har haft stor betydelse i berättelsen om hur kvinnors villkor förändrades. De tog plats och förändrade. Vi tjejer som kom strax efter fick en större värld att vara i.

Intressant att du kallar det  hybris . Det stämmer bra, så som jag minns det. Det var en glad hybris.

Kristian Ekenberg: Under läsningen av Mazetti kände jag mig som Bagheera i avsnittet från ”Dungelboken” på Julafton, när Baloo drar honom i svansen och säger: ”Kom igen katten, det svänger ju!” Det är alltid intressant att analysera varför man blir primitivt provocerad av någonting. Uppmaningen i Mazettis bok om att släppa loss och inte vara en sådan fyrkant trampar uppenbarligen på en öm tå för mig. Helt ärligt tycker jag att 70-talet inte verkar vara en höjdare, men jag kan ändå känna avundsjuka mot gänget i ”Snö kan brinna” för att de levde i ett Sverige där det funkade att larva runt. De behövde inte klippa sig och skaffa ett jobb.

En parallell jag ser till vår tid, är att allt var så kategoriskt och svartvitt. Antingen råvänster eller borgare. Få gråzoner. Jag hade nog gjort mig väldigt dåligt på 70-talet.

Gunilla Kindstrand: Hmmm, du kan ha rätt i det där sista... Å andra sidan är det nog åtskilliga av dem som levde intensivt då som känner sig mycket främmande i det pågående nuet.

Mer läsning

Annons