Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helle Helle: "Mina böcker handlar om känslor"

/
  • Det strama realistiska berättandet är Helle Helles signum.
  • Helle Helles roman
  • Som ung hette hon Helle Hansen men bytte sedan till sin mors gamla flicknamn.
  • Helle Helle skriver utifrån egna kroppsliga erfarenheter. Det är därför de flesta av hennes böcker utspelas på Själland där hon är uppvuxen och bor i dag.

Helle Helle ser sina sparsmakade romaner som porträtt av mänskliga tillstånd. De handlar alltid om känslor och i den allra senaste, "Om du vill", som så många gånger tidigare om att vara ensam.

Annons

Två vilsna joggare, en man och en kvinna, möts till slut i en skog utanför Aalborg. Mannen ser kvinnans fot sticka fram under en gren, men väntar ändå med att ge sig till känna. Först har han hukat bakom ett träd, och som läsare kan man undra om han är psykopat.

Men det gör inte Helle Helle.

– Han är inte våldsam men våldsamt hämmad och jag känner honom väldigt väl. Han gömmer sig av hänsyn till henne, han vill inte skrämma henne, säger hon.

Samtidigt som hon njuter av den unga danska poesiboomen är hon själv numera en väletablerad röst i den danska litteraturen.

I sin fram tills nu kanske mest uppmärksammade roman, "Rödby-Puttgarden", använde hon sig av uppväxtmiljön nära det danska färjeläget. Helle Helles mamma var "parfymedame" och en tid arbetade hon på färjan själv.

Det är också de vanliga människorna, gärna från mindre sammanhang på Själland som får huvudrollerna i hennes romaner. De som tvivlar eller, som i den senaste romanen, går vilse. Efter flygresan till Stockholm funderade Helle Helle över vilka hon hade fastnat för under resan och kom fram till en enda: en städerska på Kastrup med ett genialiskt städredskap.

– Jag talade med henne, hon var så otroligt söt, jag sa att "jag hoppas att du får en bra dag", och hon sa "ja, de är så otroligt fiffiga de här". Jag har ju vuxit upp i en arbetarmiljö, jag har också varit städerska och det betyder inte att man inte har ett språk, det betyder inte att man inte har lov att finnas till.

– Jag har ett enormt intresse för liv som kanske inte ser så spännande ut för andra, men jag blir drabbad av det. Jag kan inte skriva om människor som gjort succé, som har massor av pengar och så vidare, det är helt ointressant.

Det strama realistiska berättandet har varit henne signum redan från debuten. Helle Helle utelämnar hellre än att fylla i, hon tonar ner i stället för att skruva upp, men att kalla henne minimalist faller inte i god jord.

- Minimalism, come on. Det är ett ord med ett slags mening för konsten men inte för litteraturen. Språk är mening och betydelse. Mina böcker handlar om känslor, inget annat, och jag tycker inte att det ryms under minimalism.

Därmed inte sagt att hon inte tänker efter vid vartenda ord och varje kommatecken – för det gör hon. Helle Helle talar lidelsefullt om hur ett enda ord eller skiljetecken fullständigt kan ödelägga en mening. Däri finns också förklaringen till det återkommande formatet på hennes böcker: mellan 150 och 170 sidor. Mer orkar hon inte.

– Jag har inte mer energi, men det gör inget, de flesta romaner skulle mår bra av att vara under 200 sidor.

Inför varje roman ger hon sig själv särskilda förhållningsorder. I den senaste hade hon exempelvis en rad ingredienser som skulle med: ord som "pannband" och "badtoffel", den omvälvande kärleken till ett barn som inte är ens eget, men också ljudet av en VHS-spelare.

Det är den kvinnliga joggarens liv som återberättas, bland annat den ungdomstid då hon bodde ensam, då mycket trots allt var ganska bra.

Det var egentligen bara på kvällarna, när hon hade sett klart på sin film och lyssnade till hur videospelaren automatiskt spolade tillbaka, som det blev jobbigt på riktigt.

– Jag har inte hittat på det själv, det var min första man som berättade om de mest ensamma nätterna och om det där ljudet, men det är en väldigt stark bild av hur det är att vara ensam.

Just ensamheten är ett återkommande tema i hennes romaner, men också de formbara åren mellan 18 och 20 då livet fortfarande står och väger.

– Man blir meddragen i olika sammanhang, det är tillfälligheter som blir avgörande för hela ens liv. Det är en spännande tidpunkt för ett människoliv.

Mer läsning

Annons