Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Härligt vanlig åsneprins

/
  • Caroline Hainers andra roman skildrar ett helt vanligt liv,

Normcore var ett begrepp som började användas för något år sedan för att ge ett ord till trenden att det vanliga blivit hett. Jerry Seinfeld korades till stilförebild.

Annons

Om vi nu låtsas att normcore var på riktig, och inte bara en fantasi i amerikanska trenddoktorers överhettade hjärnor, kan kanske Caroline Hainers ”Åsneprinsen” räknas som normcore.

Den mycket vanliga huvudpersonen i hennes andra roman heter Jim, vars enda särpräglande drag är att han perfekt kan härma en skrikande åsna. Caroline Hainer berättar om hans mycket vanliga uppväxt på 1970- och 80-talen i Stockholmsförorten Hagsätra, hur han flyter med i tillvaron, hur han börjar studera engelska på universitetet i brist på framtidsdrömmar, hur han misslyckas med parlivet tillsammans med den ambitiösa övre medelklasstjejen Vera och hur han flyttar tillbaka till förorten för att leva ut resten av sina dagar i en stor gråhet.

Det är en bedrift av författaren att lyckas skriva en så engagerande roman om en sådan föga spännande man. Caroline Hainer har utvecklats mycket sedan debuten 2013 med ”Inte helt hundra”.

I skildringen av barndomen får jag anstränga mig för att inte se min egen skolgård i Jims. Bitvis ligger ”Åsneprinsen” plågsamt nära.

Som mest hetta i det svala får romanen när Jim möter Vera; han från förortens arbetarklass, hon från innerstans socialt säkra medelklass. Han gör ett försök att ryckas med av hennes energi, till slut visar sig en gammal sanning gälla – lika barn leka bäst.

I beskrivningen av barndomsåren har Hainer ett tilltal som ligger nära ungdomsromanen, ett språk som följer med även när åren börjar läggas på varandra. Prosan är som Jim. Den gör inte väsen av sig, är så osynlig att den knappt märks. Den står blygt i ett hörn av dansgolvet, men om man närmar sig den har den mycket att säga trots ett oflashigt yttre.

Vemodet flödar genom hela romanen, men mot slutet blir ”Åsneprinsen” rent beklämmande, om än med ett sällsamt uppgivet ljus, när Jim flyttar hem till barndomskvarteren och blir lärare på sin skola. Skildringen av mötena med den åldrande, ensamma fadern skapade en tyngd över mitt bröst som det tog timmar att andas bort.

”Åsneprinsen” är en lågmäld berättelse om klasserfarenhet och manlig ensamhet som smyger sig på en i bokfloden. Andra romangestalter är färgstarka och drar blickar till sig men försvinner snart. Jims undvikande blick glömmer man inte i första taget när man väl har fångat den.

Mer läsning

Annons