Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han vågar söka sig utanför ramarna

/
  • Crister Enander fängslar, inspirerar och irriterar recensenten.

Fängslande, inspirerande - och irriterande. Moa Lindstedt har läst Crister Enanders nya essäsamling.

Annons

Författaren och kritikern Crister Enander gav nyligen ut essäsamlingen Slagregnens år.

Texterna om samhället och ögonblick som formar människan flätas samman likt daterade brev som avhandlar författarens tankevärld en sommar från maj till augusti. Som boktiteln indikerar är essäsamlingen inte någon form av lättuggad semesterläsning. Nej, det krävs lika delar samtids- och historieintresse för att ta sig igenom Crister Enanders senaste verk. Däremot bjuder Slagregnens år in till fängslande läsning. Här varvas personliga minnen med samtidskritik, kärleksförklaringar med framtidsoro och intellektuella möten med allt från nationalskalder till människor i samhällets utkant.

Däremot saknas ett kronologiskt narrativ. Huvudpersonen är författaren själv och scenen är livet runt om. Allt från historiska händelser till självupplevda episoder från ungdomsåren i Malmö och vuxenlivet i Lund avhandlas. Trots att innehållet spretar speglar det samtidigt Crister Enanders tankeverksamhet tack vare kapitlens datering som binder samman essäerna. Det känns emellanåt som om jag tjuvläser något jag inte borde. Som om jag fått kika in i författarens huvud under en limiterad tid. En ytterst skicklig litterär framställning Enander lyckats med genom små medel.

I boken brottas författaren med egna existentiella tankar som ständigt aktuella frågor om människans värde och vart Sverige är på väg. Det finns en sårbarhet och en uppfriskande blottläggning i Crister Enanders språk som får en att fortsätta vända blad.

Essäformatet känns rätt i tiden, det ger möjlighet att skapa sin egen ram för vad en vill förmedla. Och Enander vågar skriva utanför ramarna. Han uttrycker sig hellre rappt än trevande. Rent stilistiskt fångar författaren läsaren genom ett brett vokabulär och en ytterst välutvecklad förmåga att skapa en scen. Miljöerna känns verklighetstrogna och fungerar som stöttepelare för att knyta samman bokens innehåll. Att ena stunden möta Astrid Lindgren till att i nästa kapitel komma Enander själv in på livet genom den intima skildringen av en närståendes självmord upplevs varken konstlat eller hackigt, utan rentav - naturligt.

Däremot finns här även något som skaver. En underton som hintar om en kulturman som anser att världen gått åt helvete. En tröttsam inställning och svårförståelig från mitt perspektiv. Hatet mot media. Den så kallade bristen på samtida röster och kommande nationalskalder känns blasé. Crister Enander vill att omvärlden ska vakna, jag kan tycka att författaren själv kunde fundera över sin uppmaning. Allt var inte bättre förr. Med det sagt har ”Slagregnets år” både fängslat, inspirerat och irriterat mig. Det var länge sedan en bok lyckades med dessa tre på samma gång. Läsvärt!

Fotnot: Eftersom Crister Enander är kritiker på denna kultursida recenseras hans bok av Moa Lindstedt, t f kulturredaktör på Länstidningen i Södertälje.

Mer läsning

Annons