Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frejdigt och roligt om Sverige som kolonialmakt

Annons

I skolan snappade jag upp orden Kalmar Nyckel och Saint Barthélomy. Mer än två dimhöljda namn fastnade inte av Sveriges koloniala historia. Och inte var den mycket att skryta med heller, inte ens för skolbarn på 70-talet.

Men med Herman Lindqvist som guide blir det mäkta intressant och synnerligen underhållande att följa spelet bakom Sveriges försök att göra som andra europeiska sjöfararnationer under 1600- och 1700-talen: skaffa sig besittningar i andra världsdelar. Liksom nederländare, britter och portugiser ville Europas nyblivna stormakt bedriva handel i fjärran länder och hemföra kryddor, skinn och ädla metaller, samt få avsättning för svenskt järn.

Så kom det sig att den svenska kronan under drottning Kristina köpte mark på Delawareflodens strand till Nya Sverige (dit fartyget Kalmar Nyckel seglade med nybyggare, militär och utrustning). Här låg Sveriges första koloni 1638-1655, och under tider då det gick trögt att få iväg bosättare fick i stället straffångar välja mellan döden och ett liv som kolonisatör. Men viktigare var handeln med indianerna, som man höll sams med; konflikterna utkämpades mellan de vita kolonialmakterna som alla ville vara herrar på täppan. Nya Sverige gav dålig vinst och erövrades till slut av nederländarna.

Cape Corso, på mark man köpte i nuvarande Ghana i Västafrika, hölls 1650-1663. Det var en ren handelskoloni där det aldrig bodde särskilt många svenskar. Först hundra år senare, under Gustav III, skulle Sverige få den koloni som man höll längst: ön Saint Barthélomy i Västindien, högst tvivelaktig som kap betraktad, en landsmula som saknade vatten och där det aldrig under de 94 år som ön var svensk (1784 -1878), bodde fler än 127 svenskar samtidigt.

Sverige kastade också lystna blickar på Tobago och Puerto Rico, Agadir och Guinea, och på Guadalope som man rådde om i cirka ett år. Man planerade en handelskoloni i Indien och försökte tigga av Spanien/Frankrike/Holland vilken liten landbit som helst, gärna i Amerika.

Så mycket mer blev det inte av den svenska kolonialismen. Kanske brast man i organisation och när det kom till kritan också i ambition. Kanske försvann det hela i en tidig version av svensk flathet, och här finns mustiga historier om hur godtrogna svenska myndigheter litat på rätt skrupellösa personer, som när Madagaskars sjörövare ville köpa sig till straffrihet. Men mest handlade nog de kvaddade svenska imperiedrömmarna om dålig förtjänst och att landet hade nog att bestyra med närmare hemmet, menar Lindqvist. I dag sörjer väl ingen över det.

Boken rättar till en del skeva synsätt och bryter fördomar om svensk förträfflighet. Som att svenskarna var lika ivriga som alla andra att, där det var möjligt, delta i slavhandeln. Som sådan var den gammal i Afrika, där man köpte och sålde grannländernas folk, men skeppandet över Atlanten till sockerplantager i Amerika var de vitas påhitt. Visst var slavhandeln vidrig, men i ett Sverige där det rådde ett straffsystem i shariaklass med dödsstraff för ett 70-tal brott (bland annat otrohet) hade nog inte våra förfäder det så roligt, de heller.

Helt går det nog inte att undvika att historia ibland blir detaljerade redogörelser för turer inom politik och affärsliv. Men boken bärs främst av de anekdoter som Herman Lindqvist levererar med sådan förtjusning, de små personporträtt och händelser som är roande, pikanta och absurda, liksom referenser till nutida allmänkunskap som höjer aha-värdet. Som indianstigen över Manhattan som nederländarna kallade Breede Weg och britterna döpte om till Broadway, eller försvarsmuren mot britterna, The Wall, som sedan blev Wall Street.

Herman Lindqvists berättarglädje är briljant, hans kunskaper flödar. Att humorn ständigt glimtar fram gör att man aldrig tröttnar på honom. Här är en bok för den som tror att historia är tråkigt.

Mer läsning

Annons