Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Föraktet för åldrandet visar att kulturen är i förfall

/
  • Merete Mazzarella har en avspänd stil, skriver vår kritiker Crister Enander.

Tiden har sin tärande tand – och ingen kan skriva om den som Merete Mazzarella, menar Crister Enander.

Annons

Ingen förmår att hejda tidens gång lika lite som det går att bromsa åldrandet.

Gravitationen är en bitch, som det heter. Många gör ändå fåfänga försök genom så kallade skönhetsoperationer, mer smink, botoxsprutor både här och där eller genom att späka sig med hysteriska dieter eller vanvettigt hårda träningspass. Allt för att framstå som yngre än deras rättmätiga ålder. Men tiden är och förblir obeveklig. Åldrandet kräver alltid sin rätt. Kroppens tilltagande förfall, måhända ett sviktande minne, skumögdhet, ledernas ständiga värk, en avtagande rörlighet, sämre hörsel – det låter förvisso grymt men är given del av livet.

Men hur mycket av synen på ålderdomen är enbart ett utslag av vår tids frånstötande dyrkan av ungdom och en tilltagande besatthet av kroppars spänstighet och sexiga fräschör? Vår kultur är i det avseendet en kultur i förfall.

I sin nya bok ”Solkattens år” diskuterar Merete Mazzarella olika sidor av åldrandet och de förändringar i vardagens liv som tidens tärande tand för med sig. Boken spänner över ett år. Det år som ligger framför henne till den dagen då hon ska fylla sjuttio år. En ton av oro finns där, även om hon verkar vilja förneka den.

Hon vrider och vänder på olika frågor som hör samman med åldrandets särskilda tillstånd. Det har passerat tre år sedan hon gifte sig med L – som han kallas boken igenom, bakom initialen döljer sig litteraturhistorikern Lars Gustafsson. Hennes förre make bor i Uppsala – de har en fortsatt bra relation och Mazzarella besöker honom minst en gång varje månad. L och hon flyttar ihop, i en lägenhet på Fänriks Ståls gata i Hölö, där ingen av dem har något förflutet som kan tyngas ner av minnen eller lägga sig som ett osynligt gift mellan det nygifta paret. Det blir en nystart i flera avseenden.

Merete Mazzarella för ett fritt och öppet samtal med läsaren. Det är sympatiskt. Hon berättar, reflekterar, redogör för läsefrukter som berör de ämnen hon skriver om. Märkligt nog tar hon inte upp kulten av ungdomen. Det förblir som ett svart hål i boken. Avstår hon för att hon själv är angripen av denna fåfänga jakt, denna förblindande hets? Sitter hon själv fast i dess skoningslösa grepp? Eller anser hon frågan som alltför självklar? Jag vet inte. Men dess frånvaro stör och stör rejält. Den ekar högt genom hela boken.

Berättaren Merete Mazzarellas avspända stil, hennes sätt att mer förbehållslöst resonera kring skiftande frågor och frispråkighet om egna upplevelser och förvärvade erfarenheter har alltid tilltalat mig. Hennes hållning är ovanlig och ger många möjligheter till nya insikter och reflektioner. Detta gäller i högsta grad även ”Solkattens år”.

Mer läsning

Annons