Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finansfurstens förbannelse

/

Crister Enander läser en fascinerande biografi om Ernest Thiel

Annons

Något ständigt gäckande – inte lekfullt okynnigt utan mer hotfullt – ligger som grund för hela hans personlighet. Han döljer sig. Han visar inte vad som rör sig inom honom. Han håller sina tankar för sig själv. Ingen – trots en periodvis mycket stor umgängeskrets – verkar känna honom på djupet. Han sätter hellre på sig en av de sedan länge utprövade masker, och han mer eller mindre väljer utstuderat att framträda på det sätt han finner lämpligast, ofta beroende på vem han ska träffa och sammanhanget.

Men bakom maskerna finns en stark vilja, en vilja att forma sitt livsöde efter eget huvud. Ernst Thiels (1859-1947) drivkrafter och livsöde bär drag av ett klassiskt dramas ödesmättade dramaturgi. Han blickar emot omgivningen som en slug Mefistofeles, en generös Djävul i människoskepnad. Trots de mycket omfattande insatserna han gör för att stötta konstnärer och författare, skapa en egen konstsamling, och inte minst att leva i en upphöjd elegans och – för sin krets – ovanligt frisinnad politisk inställning framstår han inte som en sympatisk gestalt.

Affärer, snabba vinster, ekonomiska risker som helst ska ge mångfaldiga och stora vinster är i det längsta Ernst Thiels största intresse. Och hans drivkraft framför andra. Även om detta spel om de stora pengarna och – kanske viktigast – om den makt dessa ger inte kan tillfredsställe honom helt. Han är en av våra tidiga stora och hänsynslösa riskkapitalister som mer jagar snabba vinster än skapar industrier eller bygger företag för framtiden. I stället pungslår han och hans gelikar samvetslöst de som drabbas. Inga hänsyn tas.

Lars Ragnar Forssberg fångar det utmärkt i sin välkomna och viktiga biografi som kommer ut idag, ”Ernst Thiel. Pengar & Passion”. Till det yttre är allt tillfyllest och ombonat, festerna ståtliga, hans ställning etablerad, hans roll som finansfurste orubbad: ”men”, skriver Forssberg, ”det viktiga är berusningen, penningen i sig blir en drog och för att bli tillfredsställd måste Ernst hela tiden öka dosen.”

En liten invändning mot detta resonemang har jag. Ty ingenting räcker, inget är någonsin nog. Ernst Thiel blir aldrig tillfreds. Det handlar inte enbart om girighet. Där ligger även, tror jag, den grundläggande förklaringen till hans fall, hans berömda bankrut. Han saknar ett mål för sina strävanden, i sitt inre och mer filosofiska sökande når han aldrig fram till en lösning.

Han är och förblir en brusten karaktär – vilsen, törstande, utan äkta hemhörighet.

Tungsinnet han bär på är stort. Lycka är ingen vanlig gäst i hans liv. Mest av allt framstår tiden mellan affärerna som transportsträckor, en räcka av tomhet och tristess som nödvändigtvis måste fyllas med ett innehåll som kan skingra det inte mörkret. Plågorna går djupt. Ernst Thiel söker efter en mening, han vill – trots allt – hitta ett innehåll som skänker en högre mening åt hans liv. Därav konstintresset, hans insatser för fattiga författare.

Otillfredsställelse och en vånda inför livets tomhet är nog de viktigaste nyckelorden för att åtminstone närma sig en förståelse av bankiren, konst- och litteraturmecenaten och börsklipparen Ernst Thiel. Det inre landskapet är svårt att se tydligt. Vilken betydelse intar Thiels gränslösa beundran för Nietzsche? Samtidens svenska författare – många hans nära vänner? Hans nära umgänge med Hjalmar Söderberg? Var finns Thiel själv? Vem är han?

Hos Nietzsche finner han styrka, kanske främst i tanken att övermänniskans självklara rätt att stå över samhällets moral. Sett i det ljuset är det, paradoxalt nog, snudd på ett sympatiskt drag. Kanske är han inte en helt skrupelfri girigbuk, trots allt? Han måste ge sitt liv en filosofiskt förankrad legitimitet. Thiel översätter den tyske filosofen till svenska och skänker enorma summor till Nietzsches tokiga syster som bygger upp arkivet i Weimar.

Ernst Thiel framstår, som framgått, inte som någon sympatisk människa. Han var, skriver Lars Ragnar Forssberg, ”en ganska besvärlig karl: lynnig, elak och självupptagen.” Och Helga Henschen skriver om sin morfar: ”Morfar var själv en örn. Han hade ögon som en örn. Han var spotsk och stolt som en örn. Stark och ensam som en örn.”

Tyvärr kunde inte den skräckinjagande örnen flyga på egna vingar. Han var livet igenom tvungen att låna fart och flärd och de fria flyktens vindar av andra. Där ligger Ernst Thiels stora tragik.

Crister Enander

Mer läsning

Annons