Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Engdahls luriga leende

/

LITTERATURDIALOG
Horace Engdahls nya bok har mötts av ett massivt förhandsintresse.
Den första delen består av aforismer och korta stycken. Sista delen utgörs av monologen "Mannen på bryggan", som också ska uppföras på Dramatens scen.
Men hur ska boken egentligen läsas? Som en elegant formulerad civilisationskritik? Som en replik på exhustruns, Ebba Witt-Brattströms, nyligen utkomna "Århundradets kärlekskrig"? Kristian Ekenberg och Gunilla Kindstrand försöker fånga ”Den sista grisen”.

Annons

Gunilla Kindstrand: "Den sista grisen" bör avnjutas i portioner. Den som läser glupskt riskerar att bli mätt på gränsen till illamående. Jag hade förväntat mig mycket, men inte att jag skulle skratta högt så ofta. Grisen är svår att fixera i en sammanfattning. Den vrider sig, slinker ur greppet, och triumferar i de snabba språkliga vändningarna. Vilket är ditt favoritcitat?

.

Kristian Ekenberg: Favoritcitat: ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva ’Processen’ utan att ha varit gift”. Du har helt rätt i att boken lite oväntat är en skrattfest. Som litteraturkritiker ägnar man många timmar åt läsning och jag kan erkänna att det ofta är mer plikt än lust. Men ”Den sista grisen” är lustläsning för mig. Sedan behöver lustläsning inte automatiskt innebära hög kvalitet. Horace Engdahl blandar det spirituella och briljanta med en del observationer som är tämligen banala. Men sådan är aforismen som form. Den måste våga sig långt ner för att få kraft att, i bästa fall, lyfta. När monologen tar vid försvinner något. Man vill vara i författarens sällskap och i monologen ökar distansen till Horace Engdahl. I stället för att sitta intill honom på ett kafé sitter man i teaterpubliken. Har han varit så här konservativ tidigare, som om han leker med rollen som reaktionär surgubbe?

.

Gunilla Kindstrand: Precis så upplever jag "Mannen på bryggan" – som en lek med roller, som ett gäckeri med samtida föreställningar om mannen i allmänhet och om författaren i synnerhet. Det är en väl genomförd stiluppvisning, en sorts dubbelskruvad ironisk förställningskonst med mansrollen som utgångspunkt. Får detta plats i kroppen och rytmen hos en god skådepelare kan det bli en klassiker. Jag tror för övrigt att det redan kliar i fingrarna på somliga dramaturger att smälta samman. "Den sista grisen" med Ebba Witt Brattströms nyss utkomna "Århundradets kärlekskrig". Bittra utfall och inre monologer som tillsammans skulle bli ett dynamitmanus – bägge refererar ju både dolt och öppet till repliker i den andras bokmanus. Obs, jag skrev ”manus” – inte ”liv”.

Jag tycker aforismernas grundstämning – den som du beskriver som att sitta på café med författaren. Man sitter nära, men tittar inte på varandra, utan på torget framför sig, där duvor och människor rör sig, eftermiddagslojt. Man kanske dricker något sött och har tid att begrunda det bordsgrannen säger. Till exempel: ”Hur begränsad vår självkännedom är bevisas av att vi alltid blir lika förbluffade när någon upphör att älska oss.”.

.

Kristian Ekenberg: Vissa av aforismerna hade kunnat placeras in i ”Århundradets kärlekskrig” som mannens repliker. Flera av texterna läser man med det offentliga kärlekskriget i åtanke, men det vore fel att påstå att Horace Engdahl har skrivit en replik. Större delen av boken rör bara ämnet indirekt i den resignation som ständigt pyser ut från sidorna. Åldrandets resignation lika mycket som skilsmässans resignation. Aforismen är en utlämnande genre, där skribenten riskerar att stå pinsamt naken, lite som en stand up-komiker. Ibland vill jag protestera vilt mot vad jag upplever som felaktiga slutsatser, men inte lika ofta som av Oscar Wilde. Han skriver själv: ”Aforismen är en otacksam genre. Om tanken är svag verkar kortheten pretentiös, men om tanken är stark ger det läsaren ett obestämt intryck av att det är en gammal sanning, som man redan har hört citeras i generationer.”

.

Gunilla Kindstrand: Just därför är det här en bok som passar samtiden sällsamt illa. Samtiden vill ha svart eller vitt, skarpa konflikter, och samtidigt mycket prat och många ord. Men här möter vi en text som får oss att tänka på Oscar Wilde, eller kanske hellre Montaigne. En stor del av ”Den sista grisen” består av tystnad. Det är för att nyanserna ska kunna avlyssnas, meningarna klinga – och för att läsarens egna tankar och motargument ska kunna ta plats. Det kommer möjligen att avskräcka somliga.

.

Kristian Ekenberg: Nej, samtiden har utvecklat en aversion mot det mångtydiga och nyanserade och en frustande iver att vilja vantolka och medvetet missförstå. I ett sådant klimat är det vanskligt att verka för skribenter som lämnar mycket mellan raderna. Här finns mycket som, för en sådan enögd läsare, skulle kunna göra Horace Engdahl till en paria. Kanske är det därför som jag läser ”Den sista grisen” med en sådan glädje, för att den är så olik det pladder som väller in över en varje dag. De svartvita krönikorna och de tvärsäkra tyckarna. Samtiden behöver mer av Engdahls luriga leende.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons