Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En rebell med vass penna och rullator

/

BOK: Fredrik Borneskans recenserar Hendrik Groens ”Små ögonblick av lycka”.

Annons

Gamla människor står inte så högt i kurs i prestationssamhället, däremot verkar de ha blivit viktiga i framgångsformeln för skapande av succélitteratur. Jonas Jonassons ”Hundraåringen som försvann”, Catharina Ingelman Sundbergs ”Kaffe med rån” och nu Hendrik Groens ”Små ögonblick av lycka”. Alla har de blivit storsäljare. Det är inte så konstigt som det först låter. I dagens allt mer dramatik- och spänningsfixerade litteraturvärld är livet på ett äldreboende ungefär lika oexploaterad mark som jordskorpan på en avlägsen planet.

De skildringar som faktiskt finns brukar innehålla en hel del humor och där är Groen inget undantag. Däremot är boken, som kan kallas en mörkare feel-good-roman i äldreboendemiljö, en berättelse som mer än någon annan skönlitterär variant jag läst inte bara använder miljön som en fond, utan faktiskt som ett konkret tema.

Till formen är boken en dagbok skriven under ett år på ett äldreboende i Amsterdam. Den som skrivit den har sannolikt vistats en hel del på ett boende för äldre. Men att Hendrik Groen, som är en pseudonym, skulle vara en 83-åring och hans dagbok autentisk är en högoddsare. Mer troligt är att en etablerad författare kurar bakom det fingerade namnet, alternativt någon som gjort en grundlig research.

Härinne härskar vanor och konservatism, att sätta sig på någon annans plats i matsalen eller att småkakorna gått upp i pris kan få linoleumgolvet under rullatorerna att rämna. Nyheten om ett terrordåd däremot, leder inte till att ett enda buskigt ögonbryn höjs.

Vissa formuleringar är så precisa att de skulle funka som aforismer på väggbonaden i en servicelägenhet befolkad av en åldring med galghumor. ”En åttioårig man har bestigit Mount Everest. Jag har svårt att ta mig över trösklar. Det är inte rättvist.”

Under humorn finns besk samhällskritik. Det sparas ständigt på verksamheten, ett allt större vårdbehov krävs för att bevärdigas en plats på hemmet. De som tas in är i allt sämre skick och behandlas som omyndiga barn, eller som fångar. Kontrollen ökar, inskränkningarna i rörelsefriheten blir allt fler. Hendrik Groen är en åldrad rebell som, åtminstone till en början, tänker sig att han genom sitt skrivande ska bli en visselblåsare.

Handlingen är egentligen ganska tunn och allt är inte helt trovärdigt, samtidigt präglas sättet att skriva av inkännande värme och en humanistisk hållning. Detsamma kan för övrigt sägas om inställningen i det sällskap Hendrik och några av hans vänner på boendet startar. Inom ”Gammal-men-inte-död” bestämmer man sig för att förgylla den tid man har kvar genom att ge sig av till vinprovningar och spelkvällar i casinomiljö, att försöka ge varandra livsglädjen och människovärdet åter, något som inte alltid uppskattas av ledningen.

Även om författaren blir en smula övertydlig i sin samhällskritiska ambition är boken stilistiskt driven med känsla för detaljer och komiska vardagssituationer. 375 sidor är måhända i mesta laget men det är beundransvärt att författaren lyckas skapa en skildring som blir underhållande och tuffar på, inte i raketfart men lika stadigt som någon av åldringarnas promenadscootrar.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons