Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En överlevares starka vittnesbörd

/
  • Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur 2002 ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. Nu har han skrivit det han själv ser som kronan i sitt verk.
  • Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur 2002 ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. Nu har han skrivit det han själv ser som kronan i sitt verk.

”Jag är rädd för den figur som sitter vid datorn och försöker skriva. Jag känner honom inte”. Crister Enander läser Imre Kertész litterära testamente.

Annons

Samtiden svider som saltsyra i hans själ.

Han har förlorat fotfästet. Han faller. Allt runtomkring honom förvandlas i hans ögon till en hotfull och kaotisk oordning.

Var är hans plats i denna värld? Vad är hans roll? Insikten är vedervärdig. Den drabbar hårt. Han behövs inte. Hela hans existens framstår som onödig. Han drivs bort – ut ur det som är hans eget liv. ”Allting förnekar mig”, skriver Nobelpristagen Imre Kertész i sin nya bok ”Den sista tillflykten”. ”Bort härifrån! – så lyder den tvingande ordern.”

Antisemitismen blir starkare. Återigen visar den sina rovdjurständer, och börjar peka ut judarna som samtidens gissel. Ungern blir ett fascismens föregångsland i ett allt brunare Europa. Kertész halvemigrerar till Berlin.

Tankarna på att ta sitt liv återkommer. De framstår som alltmer förnuftiga. Han mäter avståndet från balkongen ner till marken. Han till och med kliver upp på dess översta stag. Men han inser att han inte kan hoppa. Han måste finna en annan väg ur den meningslösa tillvaro som är hans liv.

När hustrun Magdis cancer hejdas blir tankarna på självmord mer avlägsna, även om han lider svårt av att åldras och känner sig hemsökt av att drabbats av Parkinsons sjukdom.

Imre Kertész och hans rika författarskap går inte att fullt ut förstå utan att man tar hänsyn till mot vilken bakgrund han skriver och från vilka outhärdliga erfarenheter hans sätt att se på omgivningen kommer. Två händelser är avgörande. Den första är att Imre Kertész under uppväxten inte såg sig själv som jude. Sin judiska identitet var något som på det mest hänsynslösa sätt tvingades på honom. Han gavs inget val. Det fanns inga gråzoner. Det var nazisterna och Förintelsen som gjorde Kertész till en levande jude bland miljoner mördade judar. Nazisterna brände fast davidsstjärnan på honom, djupt under skinnet ner i hans unga kropps kött. Han var en jude. Han är jude. Han förblir jude.

Att han vid fjorton års ålder år 1944 först tvingades till Auschwitz och senare till Buchenwald är den andra erfarenheten som blir bestämmande. Det styr hans skrivande, det är dessa erfarenheter som ger såväl syfte som innehåll åt hans litterära värld. ”Det är snarare i ett slags symbolisk judiskhet som han lever”, skriver Kertész om sig själv, ”hans kulturella rotlöshet och hans västliga sympatier… Han konstaterar att hans sätt att tänka inte kan beskrivas som judiskt .. kort sagt:, hans tankar kretsar inte kring ’judiska problem’.”

Samtidigt intar Kertész, ibland inte fullt ut medvetet, hållningen att det judiska ödet – vilket han definierar som hatet mot judarna – är en nödvändig angelägenhet för alla. Ingen har efter Förintelsen rätt att bortse från eller avstå ifrån att engagerar sig emot denna Europas svarta smitta som långt ifrån är ett passerat stadium. ”’Hitler har inte avslutat sitt verk’, muttrar han. ’De kommer att utrota oss alla’.”.

Redan på försättsbladet slår Kertész fast att detta ”är kronan på mitt verk”. Därmed inte sagt att den är den litterärt mest fullödiga, men att det är hans mest personliga – ibland rentav privata – bok råder det inget tvivel om. ”Den sista tillflykten” har huvudsakligen karaktären av en dagbok skriven med stor öppenhjärtighet och ohöljd frispråkighet. Och dessutom innehåller den även en dagbok i dagboken, en som är mer ”trivial” som han uttrycker det. Romanen finns enbart med som fragment, och även dessa handlar om en man med samma erfarenheter. Det uppstår en effektiv och fängslande spegeleffekt där Kertész dyker upp i skiftande belysningar. Pregnansen och klarheten i Kertész språk är översatt med precision och stor känslighet av Ervin Rosenberg.

Bilden som tonar fram är inte ensidigt positiv. Mycket går även att avläsa ur det som inte skrivs rätt ut. Han är rätt grinig och gnällig som en knarrig gubbe. Han är krävande. Omgivningen får utstå mycket. Han är dessutom fåfäng. På ett par ställen skriver han om muslimer på ett närmast frånstötande sätt. Han vill inte framstå som sympatisk. Kertész vill visa på vikten av att erkänna självhatet och dess betydelse. Jag tror att han dessutom vill demonstrera hur varje människa bär alla skilda sidor inom sig. Bödel eller offer. Upplyst eller inskränkt. Vidsynt eller grym. Ytterst handlar det – i bästa fall – om ett val under de tvingande omständigheter som råder i samhället.

Genom oreserverad öppenhet förmår Kertész, trots tvivel, att med ”Den sista tillflykten” skapa en form av litterärt testamente, en överlevares vittnesbörd om en författares vedermödor i ett Europa sjuttio år efter Auschwitz. Hans vanmakt och vantrivseln, hatet emot honom som jude, samtidens splittring och värdeförluster, dess oförstånd och brist på humanism – sammantaget skapar denna blandning av vardagens personliga tankar och mer rika och eftertänksamma reflektioner en stark, överväldigande och kvalfylld berättelse.

”Det handlar inte om en rädsla för att misslyckas; jag är rädd för den figur som sitter vid datorn och försöker skriva. Jag känner honom inte.”

Mer läsning

Annons