Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djupdykning i den rasistiska hjärnan

/

Var Peter Mangs en ensam galning eller en seriemördare med djupa rasistiska motiv? I "Raskrigaren" driver Mattias Gardell tesen att rättsväsende och media missade den rasistiska motivbilden.

Annons

När någon utför ett spektakulärt våldsdåd, går tankarna inte bara till offren och offrens anhöriga utan även till gärningsmannens föräldrar. Sorgen i att förlora ett barn som dessutom blir hatad av hela världen. Går det fortfarande att se barnet när alla andra ser ett monster? Och går det att värja sig mot misstankarna om att det var någonting i föräldraskapet som brast och som slutade i tragedi?

Peter Mangs far har inte några sådana problem. I religionshistorikern Mattias Gardells ”Raskrigaren” vädrar Rudolf Mangs förhoppningen om att sonen ska hyllas i framtiden. ”En dag kanske Peter står staty. Så är det med oss Mangsare. Vi är före vår tid.”

I just detta fall behöver vi inte spekulera kring huruvida äpplet har fallit långt från trädet.

Mattias Gardell har djupintervjuat Peter Mangs under 30 timmar inne i fängelset. Ett av syftena som han har med ”Raskrigaren” är att lyfta fram den rasistiska motivbilden som aldrig grävdes fram ur grytet under rättegången, där Peter Mangs inte spelade upp samma vämjeliga ideologiska show som terroristen Anders Behring Breivik i Norge.

Man kan undra varför Peter Mangs nu väljer att prata, och inte bara prata, utan att låta sig intervjuas av just Mattias Gardell som är en profilerad antirasistisk debattör. Gardell hänvisar till att rättsväsendets representanter inte talar ”sverigedemokratiska” flytande, vilket är en anledning till att vidden av de rasistiska motiven aldrig fastställdes. I Gardell hittar dock Mangs en påläst publik, med breda kunskaper i internationell vit makt-miljö.

Båda har ett intresse av att seriemördaren Peter Mangs inte ska ses som en patetisk, ensam galning utan just som en ”raskrigare”. Mattias Gardell är inte en neutral reporter som förutsättningslöst tar sig an en seriemördares motiv. Han agerar lika mycket som en åklagare som en journalist, letar efter bevis för att teorin ska stämma när han väl har bestämt sig för motivet.

Fördelen är att Gardell kan läsa av alla koder inom vit makt-rörelsen, en kunskap som rättsväsendet uppenbarligen saknar, nackdelen är ett antal insinuanta höjda ögonbryn som blir allt mer påfrestande under läsningen, i synnerhet när författaren lämnar den klaustrofobiska världen kring Peter Mangs och börjar ägna sig åt mediekritik.

Man bör läsa ”Raskrigaren” med kännedom om vem som har hållit i pennan, men med det sagt så lyckas Mattias Gardell teckna ett fängslande porträtt av den rasistiska hjärnan. Faderns influens är redan nämnd, den enda människa som inte är en statist i Peter Mangs liv, trots att han är frånvarande under så långa perioder. Övermänniskoidealen. Känslan som Mangs har av att ha ett brett folkligt stöd, som gödslas av retoriken på nätets hatsajter. Taktiken att bygga illusionen av ett gängkrig i Malmö och därmed misstänkliggöra offren. Avancerade konspirationsteorier om judarnas makt.

Livbåten som är full är en återkommande metafor.

Det finns en märklig blandning av det enkla och primitiva och det mer intrikata. Som Mangs tendens att irritera sig på utomeuropeiska invandrares blotta närvaro, som tolkas som en personlig provokation mot honom, en kränkning av hans revir, vilket kan ställas mot bisarrt invecklade analyser av olika bilmärkens koppling till etniciteter (”Mercedes och Porsche var uttryck för det katolska inslaget i tysk kultur”).

Ett resonemang som Peter Mangs för i boken blir intressant när det placeras intill postkoloniala teorier. Mangs menar att han inte kan ta avstånd från etnisk rensning, eftersom han vet om att det egna välståndet baseras på vad europeiska anfäder gjorde mot urfolk för sekler sedan. Det är en postkolonial analys med helt andra slutsatser – ett slags egoismens stolthet i stället för skuldbeläggande.

En av bokens bästa delar, som dessutom lämnar spåret att binda Mangs vid ideologiska motiv, är kapitlet om kvinnorna. Den amerikanska komikern Bill Maher frågade sig nyligen i sin show ”Real time” på HBO varför det pratas så lite om dessa massmördares relationer till kvinnor. Försmådda letar de efter lämpliga offer att ta ut sin hämnd på. Ett mönster som går igen hos Mangs.

En given jämförelse är Gellert Tamas ”Lasermannen”, till vars nivå inte Gardell når upp. ”Raskrigaren” verkar kanske av min beskrivning här vara en akademisk skrift, men faktum är att den i stora delar har större likheter med nordic noir-litteraturen. Gardell har skrivit ett slags deckare berättad i scener.

Formen är inte helt lyckad och fungerar bäst inledningsvis. Till slut finns det någonting formelaktigt i hur ännu ett offer presenteras för läsaren, som vi får veta några intetsägande detaljer om innan bokens verkliga huvudperson gör entré i hens liv: Peter Mangs. En association är kritiken mot tv-serien ”Walking dead”, där tittaren aldrig bör engagera sig för mycket emotionellt i afroamerikanska karaktärer eftersom de sällan överlever mer än ett par avsnitt.

Efter nära 400 sidor i sällskap med Peter Mangs är man i behov av en lång dusch. Jag tänker på Bruno K Öijers dikt ”Dumheten”, om hur dumheten ”kan få ett helt land / att krympa till en sjaskig lägenhet”.

Mer läsning

Annons