Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boken som förändrar ditt liv

/

Crister Enander drabbas av överdådet i Walter Benjamins Passagearbete.

Annons

Det finns sanningar som ingen kan fly ifrån. Ändå verkar många sträva efter att leva i förnekelse genom att aldrig dröja i steget – skygglappförsedda, ångestridna och som vore de jagade av onda andar. Ändå finns sanningen kvar, ofrånkomlig. Det förflutna, de år som lagts till år och bildat decennier och sekler, definierar oss som människor verksamma i vår samtid. Dåtid samsas sida vid sida med nutid, evigt sammantvingade och i högsta grad beroende av varandra.

Och historien förutan förminskas människan till ett monstruöst djur. Klä av henne civilisationen – kulturens inflytande via litteratur, konst, seder, musik – och kvar finns enbart en konsumtionsgalen och bestliknande varelse som vill leva i ett allas krig mot alla. Den starke slår den svage. Den svage slår den ännu svagare.

Walter Benjamin arbetar under långa perioder med att rekonstruera det förflutna för att därigenom kunna ge relief åt samtiden och visa vad människan är och vad hon kan vara. Han brukar dåtiden som fond men även som en spegel. I det svunna artonhundratalets Paris söker han efter svar på många och högst varierande frågor, även de dagsaktuella. Därigenom förmår ”Passagearbetet” att bevara sin orubbade aktualitet. Dess iakttagelser, skildringar och slutsatser bevarar sin betydelse. De är i högsta grad angelägna. Det bär på samma avgörande utmaningar och frågeställningar idag som då de skrevs.

”Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad”, ett av de mest imponerande och samtidigt mest intellektuellt lockande och utmanande verk som skrevs under förra seklet, arbetade Walter Benjamin med under tretton år, från 1927 till 1940. När nazisterna närmade sig Paris beslutar sig Benjamin att i allra sista stund fly landet – de flesta som delade hans utsatta position hade lämnat staden för längesedan. Det ofullbordade manuskriptet som är ”Passagearbetet” i den version vi idag kan läsa det låter han deponera hos Georges Bataille på Bibliothèque nationale – där, i läsesalen, hade han till och från i princip suttit dagligen, forskat och skrivit under mänga år. Själv beger han sig av mot den spanska gränsen.

Sedan år 1933 har han bosatt sig permanent i Paris. Han har även då tvingats fly – från Berlin – där nazisterna redan bränt hans böcker på de många bokbålen. Med sin judiska bakgrund har han inget val. Exilen är ett nödtvång för överlevnad.

Walter Benjamin, författare och filosof och flitigt verksam som litteraturkritiker, kom från en tysk-judisk familj, han växer upp i Berlin där han föds 1892. Det är ingen enkel fråga att besvara vad det är med Paris och dess märkliga passager som med sådan intensitet drabbar Walter Benjamin. I brev verkar han, åtminstone till en början, själv överraskad, ja nästan omskakad. När han börjar skriva är avsikten att skriva en kortare essä, ett format han oftast föredrar.

Ständigt blir planerna mer vidsträckta; föresatserna större. Benjamin ser samband, upptäcker mer och mer av nästan dolda och bortglömda betydelser som han känner sig tvingad att tyda och ge liv åt genom att analysera och skildra dem. ”Arbetet om Paris’ passager”, skriver han i brev till Gershom Scholem 1928, ”antar ett alltmer gåtfullt utseende och ylar som ett litet odjur genom mina nätter, om jag inte skänkt det vatten på dagarna … Detta odjur slukar mig i alla fall fullständigt.”

Bortom varje tvivel är Walter Benjamin en exemplarisk marxist. Exemplarisk i den mening som Karl Marx avsåg med sin arbetsmetod och världssyn. Benjamin använder Marx instrument, analyser och insikter som en grund, och samtidigt som inspirationskälla, för att själv komma vidare i sina analyser, för att fördjupa de undersökningar som pockar på förståelse. Han saknar varje ansats till dogmatism eller teoretiskt rigida drag. Fritt, och nog så elegant, rör han sig över stora kunskaps- och ämnesområden – med en nästan skrämmande lätthet och överdådig infallsrikedom. Det är just denna förmåga att gå vidare, att utveckla den egna tanke- och analysförmågan och ett aldrig sviktande kritiskt sinne som Benjamin tar fasta på och sedan förmår att använda på ett synnerligen fruktbart sätt – helt i Marx anda.

Oavsett nationell bakgrund så framstår Walter Benjamin som urtypen för den nyfikne europeiske intellektuelle – han rör sig fritt mellan de mest skiftande ämnen, tidsepoker, konstarter och filosofiska skolbildningar. Han drivs av lika delar obotlig nyfikenhet och lärdomstörst. Hans sätt att tänka är utmanande. Han söker alltid, i varje enskild belägenhet i nutiden eller i förflutenhetens landskap, efter det enskilt bärande, det avgörande skeendet eller den ödesdigra händelsen. Det är hans styrka vid sidan av hans enorma beläsenhet och förmågan att koppla samman skenbart skilda resonemang, detaljer, företeelser och därav skapa en ny och överrumplande helhet.

Jag inser att jag här vill falla mig själv i talet. Det jag skriver tycks undfly vad jag egentligen vill få sagt. På ett plan kan jag uppriktigt säga att läsandet av Walter Benjamins "Passagearbetet” en gång för ett kvartsekel sedan förändrade delar av mitt liv – mitt sätt att tänka. Han öppnade – intellektuellt, andligt, politiskt – portar jag före dess knappt ens visste existerade. Förbindelser mellan till synes oförenliga storheter och läror band han med enkelhet och nog så stilfullt samman. Det finns hos Walter Benjamin en lockande enkelhet. Ett moment av den levande lärdomens mest attraktiva förförelsekonst. Avstå inte ifrån att ta del av den.

Det är vackert. Det är medryckande. Det är laddat med talande detaljer. Förföriska iakttagelser. Skönhet och mänsklig storhet finns sida vid sida med det vulgära och frånstötande – som i livet självt. Det får en annan och svunnen tid att vakna till liv – bli synbar och därmed möjlig att förstå och tränga djupare in i. Att läsa Benjamins verk är ett renodlat äventyr – varken mer eller mindre. Att beskriva hans arbete är däremot omöjligt, eller som Ulf Peter Hallberg träffande skriver: ”Historien om Passagearbetet kan inte berättas, utan endast citeras och kommenteras”.

Självfallet går det att beklaga som en stor förlust att Benjamin aldrig fick tid att fullborda detta sitt Magnus opus. Samtidigt formar dess anteckningar, minneslappar, fragment, citatsamlingar och det enbart antydda en sällsam utmaning för läsaren – och det avser alla som är beredda att läsa noggrant och med eftertanke. Tomrum mellan anteckningarna ska fyllas. Tankeled ska återuppfinnas, rekonstrueras eller rentutav återuppfinnas. En del av arbetet, de stimulerande associationer som föds och de många tankar som pockar på att föras till sitt slut, överlämnas åt läsaren. Det ger verket en särskild lockelse.

Det är, som sagt, en ren njutning att läsa och ta del av de på en och samma gång pregnanta som intellektuellt förföriska tankegångarna i ”Passagearbetet”. Walter Benjamins litterära uttryck – stilsäkert, lyhört, varsamt och synnerligen inlevelsefullt översatt av Ulf Peter Hallberg – bär spår av de många stora författare vilka han använt för att skapa en grund för sitt eget arbete och samtidigt finna täckning för de slutsatser han vill nå fram till. Det rör sig om bland andra Charles Baudelaire, Honoré de Balzac, Edgar Allan Poe, Auguste Blanqui – för att bara nämna några av dem. Ska någon av framhållas särskilt så är det självfallet Baudelaire – han är ”Kronvittnet” för att använda Hallbergs beteckning.

Walter Benjamin kommer under flykten från Paris till den spanska gränsstaden Port-Bou. Han bedömer situationen som hopplös. Nazisterna är alldeles för nära. Han tar en kraftig dos morfin – vilken han tagit med sig för just detta ändamål. Walter Benjamin avlider natten till den 28 september 1940. Han är fyrtioåtta år.

Crister Enander

Mer läsning

Annons