Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bok: Eric Forsgren formade mediebilden av Norrland

/
  • Per-Åke Blidegård och Eric Forsgren på väg ut på reportage. Tidigt 1960-tal.

Litteraturrecension
Eric Forsgren: Mitt liv. Det som jag minns. Om åren som journalist.
ADT Digitaltryck

Annons

Jag pluggade i Uppsala i skarven mellan 60- och 70-talet. Med studentexamen i Härnösand stod valet för fortsatta studier mellan Umeå och Uppsala. Varför det blev den gamla lärdomsstaden före det unga radikala universitetet minns jag inte. Norrlands nation blev den fasta punkten i tillvaron. Jag skrev uppsatsen i statskunskap om den uppslitande debatten om Vindelälven. Vi-flytt´-int´-knappen fanns på manchesterkavajslaget. Lite norrländsk exilnostalgi var det nog.

Minnena dyker upp igen när jag läser Eric Forsgrens bok om sitt liv som journalist. Från slutet av 50-talet och en bra bit in på 70-talet var det hans berättelse om Norrland som gällde i etern. Först genom radion, senare anställd på Sveriges Television, men även som dokumentärfilmare i egen regim. Under åtta år var han dessutom redaktör för Norrländsk Tidskrift, Norrlandsförbundets på den tiden mycket aktiva röst i lobbyarbetet.

Läs debatt av Kjell Carnbro: Hinder för norrländsk samverkan

Det är klart att Eric Forsgren med sin journalistik formade en stor del av mediebilden av Norrland. På gott och ont. Här fanns vardagen och dramatiken, exotismen och de fantastiska bilderna. Det var en brytning mellan malmens och vattenkraftens Klondyke och utsugningens AMS – alla måste söderut. Udda personligheter blandades med kapitalets direktörer. Forsgren visste vad Stockholm ville ha, för än så länge var det där alla besluten fattades.

Om de många reportagen och nyhetsinslagen, deras tillkomst och vedermödorna att få iväg dem till sändning i en omgivning där de geografiska avstånden var långa och tekniken tung (även i meningen långsam och oflexibel) berättar han detaljrikt och målande. Det är inte mer än femtio år bort, men närmast obegripligt annorlunda jämfört med dagens mobiltelefoner, Skype och satelliter.

Boken är också en berättelse om en klassresa, inte helt ovanlig för hans generation. Eric Forsgren växer upp som arbetargrabb i Robertsfors norr om Umeå. Det är en traditionell bruksmiljö där Kemparna står för arbetstillfällena med sågverk och massafabrik. För Eric är fabriken inget val. Efter folkskolan läser han in realexamen på korrespondens genom Hermods. Radskrivande (betalt per publicerad satt rad) i Umeåbladet är första steget mot journalistiken. Karriären går via Västerbottens Kuriren, Norra Västerbotten och Nordsvenska Dagbladet innan han blir radioombud och TV-kändis.

Lyssna på radio om mediebilden av Norrland: Norrlandspodden

Tillsammans med brodern Nils startar han ett eget produktionsbolag som vid sidan av Sveriges Television har en lång rad uppdrag för företag och myndigheter. Ett av de stora var att för Knut och Alice Wallenbergs stiftelses räkning dokumentera Marcus Wallenbergs vardag, vilket också sker under ett antal år. Efter 25 år säljer Eric Forsgren sitt företag till ett av den nya tidens mediehus som rymmer både tidningar, radio och tv. Sedan njuter han sitt otium, skriver böcker och instiftar ett par filantropiska pris för pengarna.

Stort och smått alltså – där ligger styrkan, men också det som är svagheten med boken, som skulle mått bra av en stramare struktur. Det spretar kort sagt. Någon gång bränner det till, men alltför sällan. Kapitlet om det svensk-amerikanska Lamcoprojektet i Liberia och den rapportering som han själv och senare ett annat dokumentärfilmsteam gjorde för Sveriges Television är intressant. Näringslivet rasade i varierande grad och här finns en antydd diskussion om medias vänstervridning och televisionens stormötesbeslut som man gärna skulle vilja följt lite längre in i salongerna. Hur det var att som ett av de första fristående produktionsbolagen jobba mot public service (något som idag är ytterligt vanligt) skulle man också gärna läst lite mer om.

Forsgren ursäktar sig själv i förordet och tycker att det möjligen är lite pretentiöst att skriva sina memoarer, men tar betäckning bakom argumentet "jag berättar det för mina efterkommande". Där skjuter han i och för sig över målet. Den berättelse han levererar handlar om en tid i framförallt televisionens barndom som är väl värd att föras vidare till fler än de närmaste. Dock borde någon klok redaktör rått honom att avstå från att gräva i varje skrivbordslåda och kartong där minnena samlats genom åren.

Mer läsning

Annons