Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetets glädje och sorg i finnskogen

/

Om händernas och kroppens hårda arbete, om naturens skönhet och nyckfullhet, om kärlek, sorg och kärv livsvisdom berättar Bjuråkersförfattaren Sven-Erik Forslin i tredje delen av släktkrönikan Kaskran som utspelar sig i Hasselas finnskogar.

Annons

Han har ett säreget, poetiskt och dialektalt språk, med egenskapade ord, fritt flytande meningsbyggnad och en förmåga att skapa bilder i läsarens huvud.

De tre delarna Kaskran, Gudsfolket och nu Savolax barn är fristående från varandra och skilda i tid. En egenutgiven släktkrönika som startade med svedjefinnen Urho Tenhonen från Savolax som flydde 1598 undan finska Klubbekriget, roende över havet med återstoden av sin familj.

Erik, kallad Kask-Erik efter gården Kaskan i Hassela finnmarker, är ättling till Urho, och morfar till författaren. Den tredje delen gör alltså ett långt hopp i tiden, från 1600-talet till 1900-talets första halva.

Bäst är denna del under första halvan när vi får följa Kask-Erik, hans hustru Kask-Edla och barnen Linnea och Erik "Lill-Kasken" i vardagen, med skogsarbete, bärplockning, slåtter, och djurhållning. Om handens kunskap som förs över från en generation till nästa.

Språket är vackert och uppfinningsrikt men blir lätt överlastat, och när författaren landar i sig själv som 79-åring och sina återblickar från barndomsbesök hos mormor och morfar i Kaskan, blir det ytterligare ett hopp i tiden som gör att åtminstone jag tappar intresset.

Men ord som nyfikstindrande ögon, våghav, undransögon och fnitterkvitter bär jag gärna med mig.

Mer läsning

Annons