Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bob vill älska alla på lek

/

Modigt! utbrister Kristian Lundberg efter att ha läst Bob Hanssons nya.

Annons

Bob Hansson kom att få sitt genombrott genom den talade lyriken, den som på ett sätt nästan kan påminna om sång, konserter utan musik där rösten istället blir till en ersättning för instrumenten. På ett sätt kan man säga att ”Spoken Word” är en förlängning av den jazzinspirerade lyrik som kom att definiera beatgenerationen, inte minst då Allen Ginsburg vars expansiva lyrik kom att bli stilbildande för en helt ny form av lyrik.

Ett problem med att återuppfinna en genre är just att man återuppfinner den. Bruno K Öijers tidigaste lyrik är ett exempel på varför det inte alltid fungerar att improvisera sig fram genom alfabetet. Det är inte radikalt och innovativt bara för att man själv tycker det, likaså blir det sällan hippt bara för att man brister ut i ett wow mellan varven.

Det är också ett avgörande problem som jag har haft med Bob Hanssons författarskap. Det har varit för lekfullt, för ofokuserat i sitt tilltal. Han vill älska hela världen och vill att hela världen skall älska honom tillbaka. Bra så. En fin livsprincip. Men det blir inte litteratur för det.

Nu tycks det dock ha skett någonting i Hanssons författarskap, någonting som är avgörande. Han är stramare, klarare, borta är likaså det mer publikfriande. Istället tycks han ha skrivit sig ner till en slags baskälla, till grundorden i lyrik om man så vill.

Den nakna rösten, det avkläda tilltalet som inte behöver förstärkas utan som äger rätt i sig själv: ”Det behövs en/för att existera/det behövs två/för att röra sig/men det behövs ett helt annat samhälle/en helt egen överenskommelse/för att andas ut.” heter det i en dikt. Tidigare i samlingen har han varit inne på samma tema om det kollektiva som både poetik och politik: ”deras flygfält/brer ut sig i alla riktningar/inget kontrolltorn/ingen startbana/inget flygplan/bara en enda hangar/liten och väl tillsluten/fylld av gemenskap,”

Det banala och det basala kan ibland skapa en egen form av vass lyrik. Det onödiga är bortskalat, kvar finns bara en röst som kräver sin rätt. ”Och grannsämjan är en långsam bödel” hade kunnat vara en diktsamling som fortsatte trampa vidare på framgångsrika spår, istället röjer Hansson ny mark. Han gör det med en självklarhet och stilsäkerhet som förvånar mig. Det är modigt, inte minst inför läsare som säkert till en början kommer att vara vilse i detta mer ordkarga klimat. Men också det kommer ge sig, för det här är vacker och angelägen lyrik från en författare som uppenbarligen valt att fortsätta utvecklas.

All heder åt det! Imponerande.

Mer läsning

Annons