Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blomqvist ställer den åldrade kvinnan i centrum

/

Tidsprocesser, minnen och erfarenheter är ämnen i Smedjebackenfödda konstnären Helena Blomqvists nya bildsvit. I "Florentine" lyfter hon fram en åldrande kvinna mitt på scenen och låter henne stjäla allt ljus.

Annons

Med en ballerinas stolta hållning vänder sig Florentine halvt mot kameran, hon är klädd i en vit klänning, har en duva på axeln och är omgiven av ett vackert, skirt ljus.

En klassisk bildkomposition, men bruden är inte ung och på väg ut i livet. Florentines liv är snart slut. Hon lever sitt liv i en slottsliknande miljö där tidens förlopp understryks i flagnande tapeter och krackelerad färg. Som i ett fotoalbum får vi ta del av Florentines minnen och tillbakablickar som varvas med bilder från ett pågående "nu". Man anar en karriär inom baletten, att det funnits ett hem vid en gata som ser ut att ligga i en amerikansk förort. Vi vet inte om det är verkligt eller uppdiktade minnen, de skeva proportionerna i bilderna och uppklädda djuren bidrar till den drömska stämningen som korresponderar med Carrolls "Alice i Underlandet".

Helena Blomqvist föddes 1975 i Smedjebacken, Dalarna. Hon bor och är verksam i Stockholm. Efter bildgymnasium i Falun läste hon vid Högskolan för fotografi och film Göteborg. Hennes examensutställning "First women on the moon" fick stor uppmärksamhet där hon i en serie svartvita bilder lät kvinnor ta hjälterollen i typiskt manliga kontexter. Sedan dess har hon kunnat arbeta uteslutande med sin konst och ställt ut ungefär med två års mellanrum. I "The last golden frog" reser sig en arme av schimpanser och gör motstånd mot sin egen utrotning. I "The elephant girl" skildrar Blomqvist en värld, befolkad med små djur som håller en flicka med klumpfot sällskap. För ett par år sedan vigde Fotografiska museet i Stockholm hela undervåningen åt hennes bilder i en retrospektiv utställning (i sommar visas hennes bilder på Magasinet i Falun).

Den nya bildsviten som visas på Galleri Lars Bohman i Stockholm har tagit tre år att arbeta fram. Processen tar tid, Blomqvist är inte enbart fotograf, hon bygger upp helt egna världar med hjälp av detaljrika scenografier där hon tillverkar både modeller och rekvisita. Ljussätter, fotar analogt och arbetar vidare med bilderna digitalt. Resultatet är iscensättningar inspirerade av tidiga fotomontage, barnboksvärldar och surrealistiska filmscenerier. Slående är hur Blomqvist behandlar ljuset och färgen. Med perfekt valda valörer binder hon samman, förstärker eller tonar ned delar av berättelsen.

Vemod och melankoli är alltid komponenter i Blomqvists bildvärld - här behandlat i tacksamma teman om åldrande och ensamhet. Men Blomqvist gör berättelsen om Florentine mer komplex än så, hon ställer den åldrade damen mitt på scenen och låter henne spela huvudrollen i vackra kläder och stolta poser. Det är både skruvat och värdigt. Allvarligt och kul. En välkommen motståndshandling i ett samhälle som hyllar ungdom och med ett strängt regelverk kring vem som ska lyftas fram och vem som ska gömmas undan. Helena Blomqvist kastar om ordningen med sin svit över Florentine.

LÄS MER: Intervju med Helena Blomqvist

LÄS MER: Blomqvist tolkar drömmar

Mer läsning

Annons