Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BILDSPEL: Hellsingland–Tyskland – tur och retur

/

Hellsingland Underground släpper sitt tredje album »Evil will prevail«.

Vi hängde med när bandet drog 180 mil enkel resa, för en spelning. Det var en fest! Nästan hela tiden ...

Annons

På autobahn är det fri fart.

Inne i bussen går det lite långsammare.

Hellsingland Underground är på väg mot ännu en tysk spelning och diverse dryckjom fick gårdagens mil genom södra Sverige att rulla lite snabbare. Men det gör å andra sidan allt lite motigare nu.

Man ska ta seden din man kommer, ska man inte? Jag tog den dit jag är på väg. I Günther Wallraffs anda knäppte jag upp en öl och försökte smälta in bland rockstjärnorna.

Det gick inte ens halvskapligt.

Nu är klockan nångång på förmiddagen. Solen gassar och bussens air condition lämnar en del i övrigt att önska.

Utanför bilrutan är omgivningen förvånansvärt o-tysk. Mest ängar faktiskt. Stora fält och här och var små Bröderna Grimm-skogar utslängda lite på måfå.

I horisonten en skyline värdig valfri halvstor amerikansk storstad. Det kan vara Hamburg.

Den här bussen ska längre söderut än så, dess GPS är inställd på Raversbeuren och den stora Lott-festivalen där Hellsingland Underground är ett av huvudnumren.

Charlie Granberg började resan hemma i Ljusdal för knappt ett dygn sedan, ändå återstår många av de totalt runt 180 milen det handlar om innan han är framme. It’s a long way to the top (if you wanna rock ’n’ roll), liksom.

Planen var egentligen att flyga men på grund av omständigheter utom bandets kontroll sitter vi nu i den turnévan E-type brukar nyttja sig av när han är ute på vägarna.

Vi kommer att landa i Ravensbeuren med ett dygn till godo.

– Det här är en så pass viktig spelning för oss att det är skönt att komma ner och hinna vila ut ordentligt. Nu kan vi sova och behöver inte kliva in på scenen direkt från bussresan, säger Charlie Granberg.

Tyskland är något av vardagsmat för det här bandet. Trots att man spelat på TV-sända Rockpalast (”det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse där”), som specialinbjudna till ett högriskfängelse där man spelade för internerna (”kanske det mest gripande vi varit med om”), avrundat stor filmfestival i Berlin och turnerat sig fram och tillbaka genom hela landet är den här festivalspelningen med uppemot 10 000 människor i publiken ett gig utöver det vanliga.

Katrineholm var något av knutpunkt för den här resan. Där bor båda gitarristerna Peter Henriksson och Mats Olsson, dit letade sig basisten Martin Karlsson och trummisen Patrik Jansson från Stockholm. Henning Winnberg, som spelar klaviaturer anslöt från Dalarna. Ljusdalssonen som sjunger och skriver låtarna är alltså den som har flest mil i kroppen.

De längsta sträckorna rattas bussen av Carola Broberg (Mats Olsson och Henning Winnberg delade på milen genom Sverige och Danmark). Hon är bandets manager. Det var efter att hon bokat bandet till sin rockklubb i Borlänge som hon kände att det här var ett band hon ville jobba med. Precis som med i princip alla som kommer i Hellsingland Undergrounds väg föll hon pladask.

För musiken, men också för bandmedlemmarna:

– Det finns så mycket kärlek i det här bandet. Jag har aldrig stött på nåt liknande. Det finns inga divalater, alla är lika mycket värda och alla är så förbannat roliga att ha att göra med.

Det är inte svårt att förstå vad hon menar. Det skulle vara lättsamt och varmt i det här sällskapet även med en fullt fungerande air condition.

Nåt som Hellsingland Undergrounds medlemmar kommer tillbaka till hela tiden är också att det här bandet på nåt konstigt vis är något som dom har gått och väntat på.

– Det här är det ultimata bandet, säger Peter Henriksson, som tidigare turnerat med hårdrockarna Wolf och då åkt som förband till Saxon i både USA och England.

– Jag kände då att det inte var det jag ville. Det var som att jag gick och väntade på ett annat band. Där är vi nu och jag ser inget slutdatum för Hellsingland Underground.

Tiden på bussen fördrivs med prat, dåliga skämt och den typ av turnéjargong som verkar uppstå i alla sällskap som ofta är på resande fot, som gnuggar och skaver på varandra.

Ungefär var femtonde mil är det stopp på nån av de tyska vägstationer som alla erbjuder bensin, mat, dryck och toalettlandskap med tysk disciplin.

– För mig är det här den ultimata frihetskänslan, att sitta så här i en buss och åka runt och spela. Det här sjörövarlivet på turné… det är inte roligt hela tiden, men det är ett äventyr, säger Peter Henriksson.


Ett faktum som gör den här resan extra intressant är att Hellsingland Undergrounds då kommande album »Evil will prevail« precis har levererats från tryckeriet. Skivan hinner gå några varv i bilstereon och att bandet nått en ny nivå framgår med all önskvärd tydlighet.

– Det här är absolut den bästa skivan vi gjort. Vi skulle aldrig släppa nåt om det inte håller måttet. Vi spelade in fjorton låtar men begränsade skivan till tio låtar. Allt som inte vi själva tycker är femstjärnigt lämnades utanför skivan. De låtarna släpps på iTunes, eller på kommande singlar, säger Charlie Granberg.

Och redan innan skivan är släppt pratar man i bandet om nästa album.

– Man är aldrig riktigt klar. När man sitter här med nya skivan blir man motiverad att ge sig påt igen. Det är nåt som driver och gör att man vill framåt. Man tar till sig det här och sen vill man vidare. Lite handlar det nog om att man jagar nåt man aldrig kommer att uppnå. Och så måste det ju vara: vad ska man jaga den dag man sitter här och är helnöjd, säger Mats Olsson.


Till skivan hade den überproduktive Charlie Granberg bortåt 50 låtar att välja bland.

– Om jag inte skulle skriva låtar om folk omkring mig är det som att det dom varit med om inte har hänt. Jag förstår inte folk som inte skriver låtar. Om det inte förs vidare är det som om det inte har hänt.

Och där nånstans kan man nog hitta drivkraften. I Charlie Granberg. Och i det här bandet.

– Man vill nå ut, liksom. Se att folk blir berörda av det man själv berörs av.

Man behöver inte heller vara Siegmund Freud direkt för att fatta att revanschlusta är en stor del av drivkraften i det Charlie Granberg åstadkommer i Hellsingland Underground.

”I recall a dream a long time ago/About leaving on a jetplane/Like Vikings of the modern age/Drunk and filled with madness/I’d say goodbye to all the things I’d hate/Sit and laugh all my enemies in the face” sjunger han på nya skivan.

– Jag minns när jag såg Tore Härdelin på nån stämma nånstans, när jag var runt sju år. Det gjorde sånt intryck på mig. Så där ska jag se ut också, tänkte jag, när jag blir stor.

– Jag kände mig som en tönt som tonåring. Jag var liten och tunn. Sist in i puberteten.

Kvällen före spelningen fördrivs till en början på hotellets innergård, där allt är så pittoreskt att det känns som att sitta i en operettkuliss och som om man hade en mindre roll i »Vita hästen«.

De flesta banden som spelar på festivalen bor på hotellet, och arrangörerna kör minibussar till och från festivalen i skytteltrafik.

Festivalområdet ligger nån mil utanför staden, mitt ute på ett fält står tusentals bilar i långa rader. Strax intill finns nästan lika många tält.

Festivalens back stage-område erbjuder dryckjom, smörgåsar i massor och en skönt avslappnad tillvaro.

Peppen i bandet blir inte mindre av att se banden som spelar där. Och publiken.

Hippiekulturen lever och frodas i de här delarna av Tyskland och Lott-festivalen är något av ett mindre Woodstock precis på gränsen till Tyrolen.

På gott och ont.

När Hellsingland Underground går på dagen därpå väljer många att stanna på sina filtar. Vid ölen och det där som så många verkar röka…

Eftersom klockan är runt sju på kvällen är solen fortfarande uppe. Det förtar lite av stämningen i publiken, men inte energin på scen.

Hellsingland Underground tillåts som enda band på festivalen att göra extranummer, detta trots att man bara en timme före spelningen fick ytterligare en kvart av det tajta spelschemat.

När den första förvåningen över att en publik på nära 10 000 personer kan vara så loj lagt sig kryper känslan i bandet på om att det nog var en bra spelning ändå.

Den känslan blir inte mindre när irländska Therapy? som är det band som headlajnar tillägnar två av sina låtar till Hellsingland Underground.

En arrangörsleverans Jack Daniels är ett teckan på att bandet gjort intryck på fler än Therapy?.

Denna gest av vördnad sätter fyr på efterfesten och gör att den tidiga starten tillbaka till Sverige blir extra mosig.

Förutom Carola Broberg som rattar bilen norrut sprudlar det inte direkt av aktivitet i bussen.

Om de 180 milen till spelningen gick rätt smärtfritt var hemresan tuffare. 28 timmar på resande fot är ingen barnlek. ”Bandleken” räckte genom hela norra Tyskland. En annan ordlek, ”Åsna”, fick de danska milen att rulla undan.

Men sen … hur var det Peter Henriksson sa?

Det här sjörövarlivet på turné är inte roligt hela tiden, men det är ett äventyr.

Fotnot: Längre fram i höst väntar en längre Tysklands-turné och när skivan nu släpps gör Hellsingland Underground fyra release-spelningar i Stockholm nu på fredag, Katrineholm lördag den 22 september, nästa fredag därpå (den 28 september) spelar man i Borlänge och lördagen den 29 september kommer bandet ”hem” till Ljusdal och Stadt igen.

Mer läsning

Annons