Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bamsebarnet som växte upp

/

Annons

Som barn satt jag med näsan i Bamsetidningar. Jag sjönk in i Bamsesamhället. Byn där Bamse, Lille Skutt, Skalman och Farmor bodde skyddades av världens starkaste björn. I år fyller Bamse 50 år. Fram till 1990 var det björnens upphovsman Rune Andréasson som stod bakom filmerna och serietidningen.

Jag minns räddningarna från Krösus bäst. Den storkapitalistiske sorken fuskade i trav och sågade ned ekorrars träd. Till slut fick Krösus ändå ge sig. Bamse ingrep.

Björnen med dunderhonungen var också pedagogisk efter uppläxningarna. Burre, Vargen och alla andra bråkstakar fick noga lära sig att den som är stark måste vara snäll. Bamse förklarade också att barn som får stryk blir elaka vuxna. Det kändes som om jag förstått något – våld och krig verkade annars obegripligt, omöjligt att förklara varför det hände.

Sedan lyfte jag näsan upp i vuxenvärlden.

Krösus flyttade inte jobben till låglöneländer, men det gjorde företagen. Jag lärde mig att det finns brottsstatistik. Den säger att den som får stryk ofta själv slåss, och att den som suttit i fängelse oftast kommer dit igen.

Det verkliga 1990-talet som jag såg ut över var Bamses by som dystopi: inga jobb, Bevara Sverige Svenskt-klistermärken på lyktstolparna, rikare rika och fattigare fattiga. Både Krösusföretagen och Bamse-staten var panka. Ingen räddades av någon björn med toppluva.

Bamse får ibland skäll för att vara vänsterpropaganda, dessutom för lättpåverkade barn. Tja. Kritikerna brukar inte hitta en sekund propaganda i andra barnserier som passar bättre politiskt. Bamses fru Brummelisa stod mest vid spisen. Skalman löste teknokratiskt det Bamse inte fixade med någon pryl.

Rune Andréasson bildade oss. Som alltid med bildning var det någons bild vi fick. Faktasidorna i Bamse var tätt handtextade. En annan minnesbild: hästar springer mot eld. På slätterna där de lever vilda måste de springa igenom gräsbrändernas fronter för att överleva. Det illustrerades av ett stall slickat av ettrigt röda lågor, och hästar på väg in i branden. Andréasson lärde mig det där.

Som Bamsebarn är mycket av barnkulturen idag obegriplig för mig. Tv-serierna exploderar, alla skriker och klippen är reptilsnabba. Här närmar jag mig en av krönikörernas dödssynder: "det var bättre förr". Det var det inte – men så här då: Vad är egentligen skillnaderna, för barn, mellan en stillastående Bamsetidning och en tv-kanal där dubbade serier rullar dygnet runt? Vad är skillnaden mellan en farbror i Skåne som tecknar en serie, och ett produktionsbolag som säljer high school-tv per minut?

Hytter jag med näven mot globalisering och tv? Helst inte, men kanske är det här Bamses starkaste avtryck i mig: jag läser, lägger ifrån mig, kommer tillbaka, tänker efter.

Erik Hallstensson - journalist i DT, bosatt i Säter

Mer läsning

Annons