Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att våga se sig själv i spegeln

/

Är du en anständig människa? Nu menar jag inte att du är anständigt klädd eller speciellt ordentlig. Ordet anständig känns lite gammaldags, något som ouppfostrade barn fick sig åthutat förr i tiden, närmast ett skällsord: Bete dig anständigt, unge!

Annons

Att vara en anständig människa. I betydelsen schysst, hederlig, respektabel. Kan du se dig i spegeln när dagen är slut och tänka, jo, nog har jag betett mig som en anständig människa i dag. Jag har inte kränkt någon, respekterat andras åsikter, kunnat lyssna och ta till mig andras argument utan att gå till personangrepp.

Ingen är perfekt och alla skäms vi säkert för en mängd olika saker. Det händer ju så mycket varje dag. Ofta är det glömt nästa dag.

Men jag skäms fortfarande för en händelse för väldigt många år sedan. Det var under en resa i Indonesien och jag insåg inte då att jag för vissa representerade en maktelit och att innehållet i min plånbok var åtråvärt för betydligt fler än jag var beredd att bistå.

Jag hyrde en cykeltaxi och kom överens om ett pris med föraren. Det var verkligen inte någon stor summa för mig, motsvarande en tjuga, kanske. Färden gick dit jag ville, men också till en mängd andra små näringsidkare som föraren kände. Det blev en spännande sightseeingtur, jag kom till delar av Yogyakarta som jag aldrig kommit på tanken att besöka annars, och skickliga hantverkare som gärna ville sälja det de tillverkade.

Men det insåg jag inte, det slog slint för mig. Överenskommelser är ju till för att hållas, så är jag uppfostrad som ordentlig svensk. Det var väl inte mitt fel att jag inte ville köpa allt det där som prackades på mig, det var inte dealen.

Ingen var otrevlig, inget köptvång! försäkrade mig cykeltaxiföraren som oförtrutet körde mig vidare till nya platser.

Trots att färden var händelserik satt jag och blev mer och mer förbannad. När jag väl kom tillbaka till hotellet, de planerade ärendena gjorda och med en allt svettigare cykelförare, lämnade jag över den överenskomna summan, knappt avrundad uppåt, och gick in.

Det är bilden av hans desillusionerade min som jag bär med mig ända sedan dess. Han hade helt klart förväntat sig något annat nu när han verkligen ansträngt sig. Hans blick sa att jag bara var en rik, bortskämd turist som inte hade vett att ta seden dit hon kommer. En som trampar på de fattiga.

Nog hade jag kunnat betala den dubbla summan som resan kostade, för min del handlade det ju inte om pengar utan principer, men för den där mannen handlade det om mat på bordet.

Nej. Då var jag inte en anständig människa inför mig själv. Min rikedom stampade på denna mans familj och vänner precis som vilken kolonial förtryckare som helst.

Och jag tänkte att vi rika västerlänningar lever i ett överflöd som vi bara vill dela med oss av när vi själva känner oss givmilda. Det får inte kosta någon möda, vi vill inte minska vårt välstånd för att några andra ska få det bättre. Inte ens öppna dörren när människor som flyr för livet knackar på.

Inte vet jag om jag lärt mig så mycket under årens lopp. Mer än att jag ibland tillåter mig att skämmas över att jag inte bjuder in fler.

Anständig?

Mer läsning

Annons