Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att driva med strömmen

/

Att läsa Sara Stridsbergs nya roman Darling River är som att ligga på rygg i en älv och hålla sig flytande med arm- och benrörelser. Kroppen driver med strömmen. Det är bara att följa med, utan att vilja, utan att förstå, utan att tänka, skriver Karin Kämsby.

Annons

Sara Stridsberg leder läsaren in i de kvinnliga objektens värld. De, vars enda existensberättigande finns i att kunna tillfredställa den manliga blicken, det manliga begäret. Det handlar om att vara mellan 11 och 30 år och tillgänglig för alla.

Den som önskar kan också leva sig in i Hamlets Ofelia på väg mot drunkningsdöden, för när den manliga blicken upphör att intressera sig, finns det ingen mening kvar med livet. Dolores dör i barnsäng, hennes baby dör, en schimpanshona dör i sin bur, 30-åriga Lo är på väg att äta ihjäl sig. Ett liv i fångenskap är ingen höjdare, även om fången finner sig i det.

Fyra berättelser slingrar sig om varandra. En referens till Vladimir Nabokovs roman Lolita (1955) görs redan i första kapitlet: "Min far var i sin ungdom upptagen av en rysk exilförfattare och fjärilssamlare och döpte mig efter en av hans romaner", berättar Lo. Hon döptes till Dolores Haze (Lolita) i Nabokovs roman som handlar om en vuxen man som har ett förhållande med en tolvårig flicka.

Los berättelse är central och engagerande. Om nätterna skjutsas hon av sin far i bil till floden Darling River där han övervakar hennes möten med äldre män. Hon njuter av deras uppmärksamhet och blir sjuk när hon åldras och inte längre attraherar dem. Fadern är ett monster som kör ihjäl vilda djur på vägarna för att han tycker att det är kul.

Sara Stridsberg har vänt på perspektivet och går in i flickkvinnans värld. Läsaren får ta del av Los inre liv, inte pedofilens som hos Nabokov. Hennes beredvillighet att bli påsatt, hennes kravlöshet, hennes viljelösa uppgivenhet, hennes undergång.

Den manlige förtryckarens perspektiv finns i berättelsen om en vetenskapsman och hans experiment med en schimpanshona (också inspirerad av Nabokov). För honom är kvinnor och apor på ungefär samma utvecklingsnivå. Han försöker få apan att teckna med kolpenna men hon vill inte. Apan är den enda av kvinnokön som gör motstånd i romanen.

I den tredje berättelsen, om Dolores, utvecklar Sara Stridsberg mer utförligt än Nabokov vad som händer hans romangestalt Lolita från att hon gift sig tills att hon dör i barnsäng.

De här tre gestalterna: Lo, schimpanshonan och Dolores, saknar förtvivlat en mor. Utan henne är de fullständigt utlämnade. Romanens fjärde berättelse handlar om en mor på flykt från sitt moderskap. I och med sin flykt har hon undkommit objektrollen och det är som om flykten från moderskapet vore enda chansen till någon form av eget liv. Denna moder är också den enda kvinna i romanen som kör bil själv. Gestalterna i Darling River ligger nämligen inte och flyter med strömmen i en flod, de är ständiga passagerare i bilar som körs av de män som äger dem.

Samtidigt som Darling River är en stark läsupplevelse och stor litteratur med ett fantastiskt språk, sopar den, utan att vara agitatorisk, rent med en kvinnoroll som är förlegad men fortfarande aktuell. Alltför många kvinnor vägrar bli vuxna, talar med flickröster och låter sig bedömas efter ålder och utseende snarare än kompetens. Fångarna har acklimatiserat sig och gillar läget. Nya generationer står beredda att ta över. Som Lo i Darling River.

Karin Kämsby

Mer läsning

Annons