Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att bli övergiven tidigt

/
  • Andrea Lundgrens visar i I tunga vintrars mage att ett barns första stora ensamhet spelar stor roll när identiteten spikas ihop.

Andrea Lundgren lyckas i sin roman I tunga vintrars mage skildra på ett säkert sätt det övergivna barnet, menar recensenten Dan Sjögren.

Annons

Genom åren har många debutanter skrivit utmärkta romaner om barn, till exempel Jonas Brun, Daniel Sjölin, Lina Blikstad och Katja Timgren. Och nu kommer Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage.

Den handlar om Riga, en liten pojke som blir övergiven av sin mamma och får växa upp hos farmor och farfar i norrländsk glesbygd. Han är bara fyra när hon försvinner och söker ständigt efter henne. I en dröm ser han hur hon ger sig ut i snön, vaknar till och rusar efter henne, oklädd. Och ibland tror han att hon blivit bortförd på samma sätt som när råttfångaren i sagan lurade alla barnen att följa honom.

De gamla orkar inte med pojken men får ta hand om honom ändå. Pappan långpendlar.

I nästa avdelning har han växt upp och är nitton. Synd. Scenerna från barndomen är starka, det finns ett sådant längre avsnitt till. Men de har alltså fogats samman med tre andra partier som handlar om kärlek, ensamhet, svek och sorg. Där möter vi Riga som ung vuxen, en konstant livrädd person. Lundgren vill förstås visa att den som tidigt blir övergiven får svårt att komma vidare och att den där första ensamheten spelar stor roll när vår identitet spikas ihop.

Hon har ett lätt, rakt, enkelt språk och ställer sig nära barnet när hon skriver utan att därför bli infantil. Det är en svår balansgång, att ge ord åt ett barn som är fyra eller sju och samtidigt ringa in den vuxenvärld han inte ser. Det klarar hon bra.

På en kurs träffar Riga Charlie, en färgstark, expansiv och egensinnig tjej. Och Lindgren skriver lika självklart och rakt om den stora förälskelsen, den första tidens eufori och deras liv ihop i hans lägenhet. Så bara lämnar hon honom en dag, lika tvärt som när hans mamma en gång försvann och lika oväntat. Kanske får hon nog av att han bara ser henne, aldrig sig själv, inte den han är eller kan bli. Hon tröttnar i alla händelser på honom.

Det gör nästan jag med, han är så maniskt osäker och inlåst i sitt snäva, neurotiska perspektiv. Han ska ju vara sådan men det begränsar efter hand berättelsen.

Riga blir totalt däckad men en räddande ängel från barndomen dyker upp i rätt ögonblick och försöker lyfta in honom i livet igen. Då svänger boken eller klyvs och handlar egentligen därefter mer om vänskap, om än med homoerotiska inslag.

Vuxendelarna innehåller en rad introverta svartsjukescener, återbesök i barndomens landskap, ett par fester, kärlek på folkhögskola, rätt konturlösa studier och en närmast skräckromantisk slutscen; I tunga vintrars mage är en roman i det lilla formatet men logiskt byggd och säkert berättad.

Dan Sjögren

Mer läsning

Annons