Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är vi för cyniska för vårt eget bästa?

/

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om rädslan för att vara naiv.

Annons

Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström som sitter och knattrar ner sina respektive böcker medan de fnissar konspiratoriskt och har dollarsymboler i ögonen.

Nej, jag tror inte att det gick till så när de två författarna och forna makarna skrev ”Den sista grisen” respektive ”Århundradets kärlekskrig”, men flera som jag har pratat med sedan böckerna gavs ut har framfört teorin om att allt är en kupp för att sälja böcker. PR by divorce. Ett smart spelande på spelbrädet som är mediedramaturgin.

”Vi har varit naiva”, sa statsminister Stefan Löfven när han talade till folket om flyktingkrisen.

Ingen vill vara naiv. Som kulturjournalisten Ulrika Knutson formulerade det nyligen i en radiokrönika: ”Där och då förvandlades naiviteten från en lätt föraktad, men tolererad, defekt till en dödssynd.”

En lägereld som vi hobbycyniker samlas kring är Netflix-serien ”House of cards”, där ett annat maktpar – Frank och Claire Underwood – ormar sig fram genom maktens korridorer ända fram till Vita Huset. Frank Underwood är som en schackspelare som förutsäger inte bara motspelarens nästa drag utan ser flera drag framåt, alltid med en djävulsk och listig mottaktik.

Hellre än att bli avslöjade som naiva ser vi konspirationer och intriger omkring oss, för säkerhets skull. Bäst att förutsätta att någonting ligger och ruttnar, då slipper man överrumplas av stanken sedan.

Men tänk om det är så att förlagen visserligen såg en chans i billig exponering genom att låta Engdahls och Witt-Brattströms böcker mötas som Bigfoot och Godzilla, men att författarna till dem inte är konspiratoriskt sammanslingrande utan lika repellerade av varandra som antyds i intervjuer.

Och tänk om Frank Underwoods intrigerande bara finns i överhettade manusförfattarhjärnor, medan det riktiga hotet mot demokratin ligger i en narcissistisk fåne som inte har smartheten i ”House of cards” men som lyckas vinna genom att appellera till dumheten.

Många politiska experter avfärdade Donald Trump i det längsta just för att de inte såg honom som en politisk schackspelare kapabel att ta makten. Trump må förlora i regelrätt spel, men vad spelar det för roll om man, likt ett barn på väg att förlora, kommer undan med att välta brädet?

Samma mekanismer märks i samtidens vurm för konspirationsteorier. Insikten om att ingen står vid rodret är så mycket mer skrämmande än en konspirationsteori om att hela världen styrs av en pakt mellan Frimurarna, Illuminati, gubben som klappar katten i James Bond och Joakim von Anka.

Risken är att vi genom att leta i mörka vrår missar det som träffar oss i ansiktet i fullt dagsljus.

*

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons