Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är jag man eller kvinna?

/

Det började med att Maria Norén gav sig själv i uppdrag att skriva om hur det är att vara man. Hon kom på att hon inte ens vet hur det är att vara kvinna. Uppdraget blev ett djupdykande i flera identiteter.

Annons

Jag är stark men kanske ser jag svag ut. Jag bär skägg. Lite. Under hakan. Inte helt naturlig skäggväxt som går att ansa. Men en slags skäggiga Damen eller oansade mannen är jag. Jag är ungefär som två cyklar. En med stång och en utan stång. Alla vill placera mig på någon av cyklarna. Det räcker inte med att jag har ett namn.

Mitt manliga orakade fjuniga jag vill inte gräva i potatislandet i dag. Jag vill ligga i soffan och läsa om Edit Piaf. Mitt tjejiga flickiga rosa barfota jag vill inte stå i ateljén och måla akvareller. Jag vill köra traktor.

Jag vill nog inte vara man. Inte heller kvinna. Jag vill egentligen vara som vilken människa som helst – kan jag tänka mig. Hur mycket kan det skilja oss emellan? Inte mycket – ingenting forskas det i. Man eller kvinna. Människa och människa. En stång mellan benen eller inte.

Jag vill egentligen inte vara man. Men jag är man. Jag är smal och tunn, men stark. Jag är trevlig och socialt kompetent, lite känslig men jag har humor. Jag är kvinnligt skör skulle man kunna säga, vad det nu betyder? Betyder det att jag är feminin fast jag är stark som en oxe? Manligt lycklig kanske? Fast jag röstar på Fi. Eller så har jag bara gått vilse i en mans kropp. Nu är jag här inuti under huden på en man av kött och blod. Utan karta och kompass, så ska jag förstå hur det känns.

Hur är det att vara man egentligen? Är det som baktakt, sjutakt, triphop, hiphop, downtempo, elektronica. Är det som konst och poesi och film? Känns det ungefär som inuti mig?

ELLER SÅ HÄR?

Sedan jag var liten pojke har jag fått höra hur stark jag ser ut: "Du kommer kunna bli precis vad du vill. Något stort, naturligtvis! Du är så bra! Duktig pojke. Ett mycket speciellt barn!"

Så mitt mentala tillstånd har alltid svävat högt. Jag ser stark ut. Jag beter mig målinriktat och tydligt, inte alls vekt. Jag har högre lön än alla andra på kontoret. Kontoret är en bra plats. Som barn lärde jag mig att agera och argumentera för min sak. Jag visste redan att jag kunde, för att någon redan sagt att jag kunde. Alla sa det! Dagisfröknar, mamma och pappa, vänner, morfar, sedan lärare och sedan chefer och sedan kvinnorna. Jag kör ned handen i brallan och kliar mig på pungen. Det är ju sådant man kan om man har en pung. Det kliar på pungen för att jag cyklat, det har skavt lite. Min cykel har jag gett ett namn, Bruno. På inrådan från min polare. Den har stång. Nästan så att den har en egen motor. Så är det att vara man!

Mina idéer är alltid de bästa. Det sitter i bara, sitter i blodet, sitter i ryggmärgen. Sitter överallt i samhället. Män öppnar dörren, men går ändå in först.

Jag vet vem jag är och jag är trygg i mig själv. Jag är intellektuellt lagt och definitivt ingen tråkmåns för det.

SÅ VEM ÄR JAG - MAN ELLER KVINNA?

Sedan jag var liten flicka har jag fått höra hur söt jag är: "Men vad gullig och söt du är. Titta så hon ler. Du måste vara sötast flickan i hela kvarteret! Hon doftar så gott!"

Så mitt mentala tillstånd har alltid handlat om hur jag ser. Fast jag har aldrig velat det, aldrig valt det, aldrig någonsin. Det har gjort att jag drivit en kamp rakt igenom hela livet.

Min mattelärare i skolan sa att jag var lika hopplös som alla andra flickorna på skolan. Jag vet kanske inte riktigt vem jag är – menade han det? Identitet. Självbild – vad är det?

Jag vet hur det känns att vara kvinna. Det vet jag. Jag vill inte ha några barn och det blir jag ifrågasatt för hela tiden. Jag tänder på människor, oavsett kön. Jag är stark och jag ser stark ut. Jag rakar huvudet och rakar mig inte under armarna, jag är fjantigt fjunig. Jag har ett namn men jag tillhör ingen. Mina bröst syns knappt. Oftast bär jag slips och klänning på samma gång.

Jag var bäst på matte i högskolan, fick ett stipendium – trots utan kuk – sa de andra. Jag slog ned någon snubbe. Det gjorde jag. För att han sa just så. Matematik är en inlärd förmåga som kräver arbete och disciplin, inte en medfödd talang som bara finns hos vissa gudabenådade varelser. Som en cykel utan stång påstår man att jag är den gulliga rosaröda saken.

Cykeln utan stång har fått ett ko-namn. Hon heter Glada. Men hon kan absolut ingenting. Gång på gång bevisar jag motsatsen. Trots utan kuk. Och jag ler hela tiden. Jag bär munktröja när jag cyklar genom byn på Glada. Hon är snabb trots bakåtväxeln. Jag är förvirrad påstås det. Över 38 år och inga barn. Jag vill inte ha något sällskap. Jag vill inte vara kvinna. Jag vill bli tagen på allvar utan att behöva bevisa att jag duger, trots att jag är kvinna. Trots att jag är en ko.

Äldre män har svårare för starka kvinnor. Och kvinnor överlag har svårare för starka kvinnor. Vem har det inte svårt med starka kvinnor. Vad betyder det att vara en stark kvinna? Är man självsäker och har en stark självbild? Är man kompetent och duktig? Är man lite fjunig under hakan, eller under armarna? Eller är man tydlig och rak? Är man som män är mest?

Jag vill inte vara man. Jag vill inte vara kvinna. Jag vill inte vara ett kön. Jag vill vara människa. En människa i sällskap bland andra människor, där leken om kön är över. Överkörd, överrumplad, överröstad, allt för överlevnad, helt enkelt över. Jag cyklar vidare. Tänker på människan och människan. Hen. Han. Hon. Androgyn. Maskulin. Feminin. Transvestit. Flata. Bög. Hetero. Alla delarna av mig hugger ved, drar el, klär mig till kvinna, klär mig till man, gör konst, lagar mat, eldar i tunnor, gråter och skriker högt över orättvisor. Alla delarna är begåvade och skiter i jantelagen. Skiter i allt.

Jag är man och jag är sjuk, förkyld. Alltså dödssjuk! Vi måste tycka synd om mig. Jag är kvinna och jävligt gnällig, alltså väldigt stark. Vi måste hata mig!

Vi är inga förutsägbara stereotyper. För stereotyper är ett hot mot hela mänskligheten. Jag är feminint manlig och du är manligt kvinnlig. Det är kulturella skillnader som skiljer människor åt. Ingenting annat.

Hur är det att vara man egentligen? Känns det ungefär som inuti mig? Jag är rädd att jag inte följer en enda mall, inte ett enda mönster. Jag gör hellre fel och tvärtom. Jag cyklar inte ens. Kan inte. Främst är jag faktiskt människa. Jag heter faktiskt Maria.

Jag har världens vanligaste namn i världens vanligaste kropp.

Annons