Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt började i Gävle för operastjärnan Nina Stemme

/
  • Nina Stemme i rollen som den grymma prinsessan Turandot.

Nina Stemme sjunger i "Turandot" i Dalhalla just nu. Kerstin Monk har träffat henne och pratat om föreställningen och hur karriären en gång inleddes.

Annons

Det var i början av 90-talet som Operahögskolan i Stockholm satte upp ett par operor med sina elever på Gävle teater och med vår egen orkester i diket.

Jag var där och recenserade och skrev just så om Nina. Mitt starkaste minne även idag från den uppsättningen är hur fantastisk Nina var som Mimi i "Bohème", Puccinis opera. Jag var helt tagen av hennes röst och hennes utstrålning.

Kort därefter vann hon en prestigefylld tävling för sångare i Paris, Placido Domigopriset 1993 och sen tog hennes karriär full fart. Idag säger man om Nina Stemme att hon är världens bästa sångerska och vår mest dramatiska sopran sedan Birgit Nilsson, som hon träffade några gånger.

Hon har världens främsta operahus som sin arbetsplats.

Nu träffas vi i Dalhalla där hon på lördag har premiär i titelrollen i Puccinis opera "Turandot". Ytterligare en föreställning ges nästa lördag.

Sminklogen är trång men det är där vi ses och under vårt samtal förvandlas Nina till den grymma prinsessan Turandot.

Men vi börjar samtalet med den gången för 22 år sedan i Gävle. Vad minns Nina?

– Att det var en fantastisk chans för mig att få göra Mimi trovärdig i en spännande uppsättning men också nervöst, jag oroade mig för om rösten skulle hålla. Sen minns jag orkestern i det trånga orkesterdiket, att vi fick göra vår föreställning med en proffsorkester.

Nina hade då ett år kvar på Operahögskolan. Hon hade inte behövt oroa sig. Rösten höll, med besked. Sen åkte hon till Paris och vann tävlingen trots magsjuka.

– Det blir som att lämna ett visitkort när man deltar i tävlingar, berättar Nina.

Och visitkortet fungerade. Nina fick anbud från många agenter och operahus.

– Ta det lugnt, rådde henne Kerstin Meyer som då var rektor för Operahögskolan och Nina lydde. Idag är hon till synes osentimentalt glad över alla utmärkelser och allt beröm.

– Snart är det någon annan som utses till världens bästa, säger hon.

Att göra Puccinis "Turandot" i Dalhalla är en högst ovanlig upplevelse för Nina som brukar föredra semester på sommaren framför friluftskonserter.

– Det är bara skillnader jämfört med hur jag brukar jobba. Här finns ingen struktur eller inarbetad organisation. Folk kommer och frågar hela tiden och man vet inte vad som kan hända. Här blandas proffs med blivande proffs och amatörer. Samtidigt gör alla gör sitt absolut yttersta. Energiansamlingen helt enorm och jag hoppas att jag kan inspirera alla genom att bara vara här, även om det kostar på. Det finns en massa barn i uppsättningen och jag vet av egen erfarenhet när jag vara amatör, det här kommer de att ha med sig resten av livet. Jag hoppas bara att folk kommer. Det borde vara en jättestor grej. Och om jag har jag minsta möjlighet att bidra med något utöver det vanliga, så gör jag det.

När Nina accepterade rollen visste hon inte vem som skulle regissera föreställningen. Det visade sig bli en man som hon brukar se vid frukostbordet hemma i lägenheten i Stockholm, Bengt Gomér.

De träffades vid en elevuppsättning på Kungliga Operan där han var scenograf och Nina fortfarande gick på Operahögskolan. De bildade familj och de tre barnen är den främsta anledningen till att de att inte jobbat tillsammans.

– Det blir ingen tid över för privatliv när vi jobbar, vi är helt uppslukade. Våra jobb är våra passioner. Men nu, när de äldsta barnen har flyttat hemifrån och Ruben, som är med i föreställningen och bär facklor, har börjat i gymnasiet kan vi arbeta tillsammans, säger Bengt Gomér.

Det här är hans debut som operaregissör.

Han berättar hur han tänkt, först att utgå från rummet i Dalhalla, som är en märklig krock mellan natur och civilisation som också finns i operan och berätta sagan genom att tränga djupt in i karaktärerna, att förankra dem i samtiden, men i en sagoatmosfär. Här finns hemskheter, tortyr, avrättningar, diktatoriska skick.

– Vi förankrar oss i samtiden men eventuella referenser finns hos betraktaren. Vi försöker nå publiken genom uppriktighet, ärlighet, koncentration och genom att tro på det vi kan gestalta genom att vara här och nu i berättelsen.

I operan ingår även arian "Nessun dorma", som Lars Cleveman sjunger sittande på scenkanten.

På scenen sitter musiker i Gävle Symfoniorkester, som för 22 år sedan, tillsammans med Dalasinfoniettan. Ninas kommentar!

– Jag vet inte hur många som är kvar från den tiden men det jätteroligt att möta dom igen, i det är sammanhanget. Dom låter fantastiskt! Så roligt att höra för det är inte helt lätt att göra musik på den här scenen.

Mer läsning

Annons