Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Alla hade skjutits bakifrån, många var bakbundna”

/
  • Mellan 7 400 och 8 300 människor antingen tillfångatogs och mördades eller sköts i bakhåll av den bosnienserbiska arménunder det besinningslösa blodruset sommaren 1995. Här blottläggs en av alla massgravar, året efter massakern. Platsen är Pilica, nordöst om Tuzla.
  • Christian Palme var Dagens Nyheters korrespondent och krigsreporter på Balkan under krigen på 1990-talen. I dag betraktar han världen som pensionär med utsikt från Rådhusparken i Hudiksvall.

I morgon skriver vi den 11 juli. En dag att stanna upp, också i den mellansvenska sommarstillheten.
Denna dag för 20 år sedan föll den lilla bosniska staden Srebrenica för en offensiv av den bosnienserbiska armén. De följande dagarna genljöd skogarna i östra Bosnien av skottsalvor. Minst 7300 människor mördades i ett målmedvetet blodrus, en hisnande grym final för tre års hänsynslöst krig. Christian Palme, krigsreporter på Balkan på den tiden, berättar inifrån en mardröm.

Annons

Det är ett minne som biter sig fast. På kvällen den 11 juli stod jag och fotografen Torbjörn Gustafsson vid en vägspärr i Zvornik och försökte förgäves förhandla med de bosnienserbiska soldaterna om att få köra vidare. Vi hade kört i en skramlig Lada Niva en lång dag från Knin i den serbiska utbrytarstaten i Kroatien och genom norra Bosniens småstäder och byar. Vi anade, men visste ännu inte, att någonting fruktansvärt höll på att utspela sig i det mjuka mörkret bakom vägspärren. Men det skulle ännu dröja veckor och månader och år innan världen hade fått full klarhet om massmordets nakna detaljer.

Srebrenicas krigshistoria, enklavens fall den 11 juli 1995, massmorden, jakten på tusentals flyende människor och de klumpiga försöken att dölja morden genom att gräva upp gravarna och flytta liken är ett av det bosniska krigets mest mardrömsaktiga händelseförlopp. Fakta kan inte förnekas. Vi vet idag att mellan 7 400 och 8 300 människor antingen tillfångatogs och mördades eller sköts i bakhåll av den bosnienserbiska armén och specialpolisen under befäl av general Ratko Mladić mellan den 12 och 18 juli 1995.

Enklaven Srebrenica, eller flyktinglägret Srebrenica, eller kanske gettot Srebrenica, uppstod den första krigsvåren 1992. På våren 1993 hade enklaven tryckts tillbaka från de flesta av småbyarna i omgivningen. Omkring 40 000 människor trängdes i tätorten Srebrenica, flertalet var flyktingar från byar i omgivningarna. Srebrenica hade förvandlats till en stad av dömda, där människor levde på gatorna, i garage och lador, där man slogs om minsta matbit. På ortens sjukstuga fanns inga läkemedel och inga bedövningsmedel. Patienter dog av enkla infektioner, amputationer på krigsoffer utfördes regelmässigt utan bedövning.

I mars och april 1993 lyckades den dåvarande FN-befälhavaren i Bosnien, den franske generalen Philippe Morillon, med ett skickligt spel tvinga FN:s säkerhetsråd att förklara enklaven som ett ”säkert område”. Men serberna låg kvar i sina positioner kring enklaven och väntade på rätt tillfälle för att angripa. Ögonblicket kom två år senare, i juli 1995. Anfallet mot Srebrenica inleddes den 6 juli och de lätt beväpnade holländska FN-trupperna förmådde inte hålla tillbaka serberna. På eftermiddagen den 11 juli gick serberna in i Srebrenica från söder. TV-bilderna på eftermiddagen den 11 juli visade hur Ratko Mladić triumferande skred genom Srebrenica tillsammans med sina närmaste män, bland dem general Radislav Krstić som ett par dagar senare skulle befordras till befälhavare för Drinakåren, trupperna som hade erövrat enklaven.

Srebrenicas kvinnor, barn och äldre, men också något tusental män i stridande ålder, fyllde platsen kring FN-basen i Potočari; flertalet av männen retirerade i stället mot ruinbyn Šušnjari för att förbereda sin flykt mot Tuzla på regeringskontrollerat område i centrala Bosnien. I månljuset natten mellan den 11 och 12 juli inledde de flykten; i en kilometerlång kolonn ledd av de fåtaliga som hade vapen började männen vandra över bergen mot väster. Kolonnen anfölls nästan genast av serberna med granater och luftvärnskanoner. På landsvägen mot Sarajevo, som kolonnen måste passera för att nå regeringskontrollerat område, stod soldater posterade och sköt mot de flyende männen. Vita FN-bilar som serberna hade stulit körde längs vägen och ropade uppmaningar i megafon till de uttröttade, hungriga och törstiga männen att ge sig. Många fångades in och samlades på fälten invid vägen, där de inväntade sitt öde övervakade av soldater och pansarvagnar.

De som lyckades ta sig till Tuzla vandrade i fyra eller fem nätter genom skogar och minfält, men tusentals nådde aldrig fram. Antingen stupade de på bergen under flykten, eller så greps de och mördades. Mordplatserna var många, en skola och ett kulturhus i byn Pilica, ett majsfält vid kollektivjordbruket Branjevo, en lagerbyggnad i byn Kravica, en fotbollsplan i byn Nova Kasaba, en vägkant vid byn Cerska, en damm vid byn Petkovci, ett isolerat fält vid byn Kozluk.

Ett vittne i krigsförbrytatribunalens rättegång mot general Krstić berättade att han hade ställts upp längs en vägkant tillsammans med en grupp andra män, varefter fångarna en efter en blev skjutna i ryggen. Han klarade sig genom att skottet tog i skuldran. Ett annat vittne berättade:

”På kvällen var det min tur att lämna gymnastiksalen. Jag drack lite vatten, fick en bindel för ögonen [som han senare lyckades skjuta åt sidan] och klev ombord på en liten lastbil. [...] Vi körde inte långt. Vi svängde av vägen och in på ett fält där jag såg många döda människor. Två serbiska soldater kom fram till lastbilen och beordrade oss att gå ut. De ställde upp oss intill några döda kroppar, med ryggen mot soldaterna. När lastbilen körde började de skjuta. Alla föll omkull och de som fortsatte att röra på sig sköts en efter en. [...]”

På våren 1996 var vi många journalister som letade efter massgravar och offer i bergen kring Srebrenica. Fredsavtalet betydde att det nu var fri rörlighet i Bosnien och även jag, som hade varit portförbjuden av bosnienserberna i nästan tre år, kunde röra mig fritt. På ängarna kring ruinbyarna fann vi utan svårighet de sista offren för flykten från Srebrenica. De mänskliga resterna låg där de hade stupat, tysta och anonyma vittnen om en ogärning.

Från Kravica ledde en grusväg upp på berget. Efter ett par kilometer dök de första skelettresterna upp intill vägen. I två långa rader på bägge sidor av vägen låg de döda utströdda. På lite avstånd liknade de mest högar av trasor, men på nära håll var det inte längre någon tvekan. De flesta låg precis där de hade fallit, men enstaka delar av kropparna saknades, smådjur och fåglar hade gjort ett grundligt arbete; ingenting utom kläder och ben återstod. Väskor och kläder var kvar, ett par familjebilder, ett bleknat pass.

Våren och sommaren 1996 anlände också de rättsmedicinska experterna från den amerikanska organisationen Läkare för mänskliga rättigheter till Bosnien för att gräva fram offren. Rättsantropologen Bill Haglund från Seattle sammanfattade:

”I Cerska grävde vi fram 160 kroppar. Alla hade skjutits bakifrån, många var bakbundna. I Nova Kasaba tog vi upp 33 kroppar ur tre små gravar. I Lazete fann vi 160, många med ögonbindel. Ingen bar uniform. Men vi har bara grävt upp en liten del av alla som mördades.”

Och slutsatsen?

”Man måste se på människorna i graven som vittnen. Låt dem berätta sin historia, så har de inte dött förgäves. Detta vet vi redan: Soldater brukar inte slåss med bindel för ögonen. Vi har ännu inte funnit någon som tycks ha stupat i strid.”

Den internationella organisationen International Commission on Missing Persons (ICMP), leder arbetet med att söka efter de mer än 20 000 människor som anmäldes som saknade efter krigen i Jugoslavien. I ICMP:s kylskåpssvala lagerrum intill en nedlagd saltgruva i utkanten av Tuzla rådde fullständig tystnad när jag kom dit några år senare. Travade på utdragbara stålbrickor i åtta våningars höjd vilade de döda från Srebrenica i tusentals vita paket av kraftig plastduk.

Målet är att alla offer till slut ska läggas till vila på en begravningsplats i Potočari, i utkanten av Srebrenica. En första minnessten avtäcktes på den blivande begravningsplatsen på sexårsdagen av Srebrenicas fall den 11 juli 2001 och nu vilar redan omkring 5000 offer där. Röda Korset har registrerat drygt 7 400 saknade från Srebrenica, men den verkliga siffran över antalet mördade offer ligger troligen betydligt högre.

I augusti 2001 dömdes den bosnienserbiske generalen Radislav Krstić till fyrtiosex års fängelse för folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar för sin del i massmordet efter Srebrenica. Radislav Krstić, som var chef för den bosnienserbiska arméns Drinakår, dömdes för att ha medverkat i genomförandet av massmordet, som beordrades och planerades av bosnienserbernas överbefälhavare Ratko Mladić.

I november 1995 åtalade krigsförbrytartribunalen Ratko Mladić och Radovan Karadžić för folkmord och brott mot mänskligheten för massmorden efter Srebrenicas fall, rättegångarna mot dem pågår ännu vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Och minnet av massmordet ska leva länge i Europas dåliga samvete, en svart händelse i en svart tidsålder.

Christian Palme var Dagens Nyheters korrespondent och krigsreporter på Balkan under krigen på 1990-talen. I dag betraktar han världen som pensionär med utsikt från Rådhusparken i Hudiksvall.

Mer läsning

Annons