Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äktenskapskriget som skakar kulturen

/

Efter en mycket offentlig skilsmässa är Ebba Witt-Brattström i vår aktuell med två böcker som kastar in läsaren i äktenskapliga gräl: ”Århundradets kärlekskrig” och ”Kulturmannen och andra texter”. Gunilla Kindstrand och Kristian Ekenberg läser två rasande uppgörelser.

Annons

Kristian Ekenberg: Det är ord och inga visor i ”Århundradets kärlekskrig”, en punktroman om två människor som en gång älskat varandra och som nu är inne i en bitter kamp. Kampen rör dock mer än deras kärlek – den är ett offer för mannen och kvinnans svårigheter att leva sida vid sida i samhället. Boken växlar repliker mellan "Hon" och "Han", med återkommande referenser till Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” och August Strindbergs ”Dödsdansen”. Texten är dräpande, poetisk, sorgsen, hatisk, drastisk och ofta mycket rolig. Jag blir illa till mods när jag läser den. Innan vår dialog tar vid om deras dialog, måste kanske några av de mest giftdrypande raderna citeras:

”Om du fått några dussin / örfilar och sparkar / är det högt räknat.”

”Ynkliga självrunkare.”

”Vilket deprimerande kräk du är.”

”Nu kan jag inte tänka mig / något värre än / att du ska solka ner / min dödsbädd också.”

Åt flera formuleringar skrattar jag högt, åt andra hickar jag förskräckt till. Man sitter på helspänn under läsningen. Hur reagerar du?

.

Gunilla Kindstrand: Det är en vrede som man sällan får möta i den moderna offentligheten. Jag associerar till antikens rasande backanter, till Aischylos hämndegudinnor, till Medea, Det här kärlekskriget riskerar förstås att bli läst som en vittnesbörd från författarens eget kändisäktenskap och rätt offentliga skilsmässa, men jag menar att man mycket snabbt kan - och bör - läsa sig förbi den plattheten. Dessutom finns det starka meddelanden som faktiskt signalerar att det INTE är en självbiografisk spegel. Det är en gastkramande dialog, omöjlig att släppa, som ibland tas över av en sorts mörk ur-röst, lika oförställd och oskön som en kvinnas förlossningsskrik. Det är sällsamt. Även om det är en teatral dialog, en växelsång, är ingen tvekan om att det är ”Hon” som håller taktpinnen i berättelsen, tycker jag. ”Han” kläs av och krymper, larmar och gör sig till. Samtidigt tränger en förunderlig ömhet fram mitt i skriken. Hur drabbade den ömheten dig?

.

Kristian Ekenberg: Du har rätt i att texten står över ett ytligt skvallervärde, men jag hade funnit det högst osannolikt med ett par som grälar med referenser till Edith Södergran och Kierkegaard om man inte föreställer sig en viss Akademiledamot i ena rollen. Som kritiker är det svårt att hantera för mycket skvallrig verklighet i en text, vilket märktes när Martina Haags skilsmässoroman recenserades. De kända makarna finns i läsarens huvud, oavsett vilken intentionen är. Ömheten är helt nödvändig för att dialogen inte ska bli outhärdlig. I det totala mörkret blir de små glimtarna av ljus – när försoning drar genom rummet – hjärtskärande och gör dem mänskliga. Ömheten krävs för att man ska förstå varför de inte lämnat varandra redan. Jag har aldrig skilt mig, har dock ett par längre relationer bakom mig. Jag har svårt att greppa en så bitter vrede. Förstår du den?

.

Gunilla Kindstrand: Ja, drabbande väl. Den förbehållslösa medkänslan och urvreden har samma grund. De samverkar på ett plågsamt vis när man ska slita sig ur varandra - för att inte veta vem man blir efteråt.

Jag har flera gånger hört Ebba Witt-Brattström tala om kärlekskriget som en nedstigning i ”mögkällaren”, alltså ner i värsta psykologiska skiten. Det är här, i den äckliga dyn, man hittar skeletten av de strukturer som format oss och våra roller. Jag skulle önska att alla som kommer att tycka, diskutera, kritisera ”Århundrades kärlekskrig” också läser ”Kulturmannen”. Böckerna samtalar intensivt med varandra. ”Kulturmannen” är en helt annan sort, och består av en serie essäer kring författarskap som hanterar kön, genus, liv. Den handlar inte, tvärtemot vad många tror, om dryga snubbar som står och hänger mot dörrposterna på kulturminglen utan om kulturmannen som norm, ideologi och förtryck. Ebba Witt Brattström kallar sig (med vass underton) för ”helbildad”, eller ”bitextuell”. Till skillnad från många i den litterära offentligheten, kan hon alltså bägge litteraturtraditionerna och förmår sätta dem i spänn mot varandra. Också ”Kulturmannen” handlar om hur litteratur och liv står i förbindelse med varandra, men givetvis på ett mer raffinerat vis än som absoluta speglingar.

.

Kristian Ekenberg: Det stämmer att ”Kulturmannen” fördjupar läsningen av den andra boken. Jag läste ”Kulturmannen” först och texten i den låg som en fotnot under läsningen av ”Århundradets kärlekskrig”. Essäerna sätter fingret på ett manligt läsande som är en öm punkt för många kulturmän. Jag är själv skolad av redaktörer som är kvinnor, och har fått pikar om jag blivit för snubbig i mitt läsande. Även om min generation inte helt har lämnat herrbastun, tycker jag ändå att mycket skiljer från den kultursyn som Ebba Witt-Brattström skildrar hos kulturmännen. Framför allt är medvetenheten om mönstren större och om jag märker att min årsbästalista domineras av män skäms jag. ”Århundradets kärlekskrig” läser jag samtidigt som jag ser senaste säsongen av ”House of cards”, där presidentparet Underwood kämpar med varandra om makten. Ambitioner, och i synnerhet ambitioner inom samma fält, är ett gift för relationer.

.

Gunilla Kindstrand: Det första resonemanget applåderar jag – men den sista meningen stör mig. Livet är inte en ständig tävling, även om populärkulturen försöker få oss att tro det. Århundradets kärlekskrig skulle inte ha brutit ut mellan "Han" och "Hon"om inte deras intellektuella liv varit sammantvinnat med det erotiska och givit deras liv en grundkraft. Precis så signalerar också många av de inklippta citaten från pjäser, romaner, låtar, som tryfferar texten. Hur tycker du att citaten fungerar i lässitutationen? Det är ju tätt med bildning om man vill se det så …

.

Kristian Ekenberg: Tätt med bildning, och en fusklapp på slutet. Jag tror det beror på hur man läser. Häller man i sig texten blir det väl många citat, men läser man den långsamt, lägger ner boken, bläddrar tillbaka – läser den mer som poesi än som en roman – fungerar det kanske bättre. Jag känner likadant inför hennes ironiska användning av engelska språket, som används som avbrytare med glimt i ”Kulturmannen” men som överanvänds i ”Århundradets kärlekskrig”. Nu har det gått några dagar sedan vi inledde vår dialog, och den första omtumlande känslan av att ha läst kärlekskriget har lagt sig. Kanske måste man låta ilskan rinna av för att se boken med andra ögon. Har du under dessa dagar börjat se den på ett annat sätt? Om vi ska börja avrunda vårt samtal, kan jag sammanfatta med att förutspå att detta blir årets stora bokcirkelbok – det finns så mycket att prata om. Jag är också nyfiken på att se vilket mottagande den får i offentligheten och hur bokstavligt den kommer att läsas.

.

Gunilla Kindstrand: De här dagarna har ett sorts gäckeri tagit fart. Ebba Witt Brattström leker i medierna med relationen verklighet och dikt, emellanåt på ett (för alla förlagor) nog farligt vis. Hon skriver indirekt och uppenbarligen medvetet in sitt äktenskap med Horace Engdahl i en tung tradition av litterära äktenskapsstrider (som Siri von Essen - August Strindberg, Agnes von Krusenstjerna - David Sprengel, Moa Martinson - Harry Martinson, Märta Tikkanen - Henrik Tikkanen osv) Samtidigt demonstrerar hon effektivt hur de kvinnliga villkoren begränsar i kulturen. Kvinnors böcker riskerar ständigt att läsas som självbiografier, medan männen, med samma stoff, anses skriva ren skön litteratur. Men livet är diktens moder och med dikten blir livet större. Det märker man när man deltar i en bokcirkel. De flesta bokcirklar bärs upp av kvinnor, liksom det skönlitterära läsande över huvud taget. Det är dubbelt så många män som kvinnor som aldrig läser böcker. Mycket, mycket ofta är det svårt att få ihop den kvinnliga livsvärlden och könserfarenheten med de strukturer som samhället och vardagslivet styrs efter. Jag tror att många kvinnor söker sig till litteraturen för att få tillgång till diskussioner om just de maktförhållanden som Ebba Witt-Brattström gestaltar. Så stort grattis till alla bokcirklar, oavsett om de är enkönade eller flerkönade. Här är böckerna med potential att verkligen göra skillnad!

Mer läsning

Annons