Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aino Trosell: Så skriver du en deckare

/
  • Aino Trosells specialskriver följetongen

Hur svarvar man den perfekta kriminalhistorien? Deckardrottningen Aino Trosell avslöjar författarknepen – och ger bakgrunden till den nya följetongen ” Varning för vilt”.

LÄS ÄVEN:
Här kan du träffa Aino på hennes turné!

Annons

Hur ser den perfekta kriminalhistorien ut?

Den ärvda varpen ska kännas av - Sherlock Holmes, Dr Jekyll and mr Hyde, Mordet på Orientexpressen - alltså klassikerna. Spännande, välpusslat och att eftersmaken är förhöjd.

Vilka är de tre viktigaste ledstjärnorna när du lägger upp en kriminalberättelse?

1. Karaktärerna, 2. karaktärerna, 3. karaktärerna. Eftersom intressanta och levande karaktärer automatiskt genererar spännande berättelser, oväntade motiv, oförutsägbara men logiska vändpunkter osv

Hur lägger du upp jobbet? Post-it-lappar? Dokument på datorn? Teckningar? Foton? Komplicerade skisser i tusch?

Lappar när jag inte har tillgång till datorn, till exempel på promenad eller vid ett uppvak mitt i natten. Annars en s.k. outline i datorn där jag knuffar in materialet allteftersom det kommer. Fullkomligt oläsligt för en utomstående. Det sista jag ska göra innan jag dör är att radera den outline som ännu är igång.

Hur resonerar du kring läsarens egna bilder och eget medskapande?

De tänker jag inte på. Men eftersom jag, samtidigt som jag skriver romanen, också är dess första läsare, så innebär den fortlöpande redigeringen att jag efterhand plockar bort byggnadsställningar, stöttor och transportbanor som inte behövs när bygget är klart.

Du har skrivit kriminalberättelser i mer än 15 år. Hur har genren förändrats? Behövs de tyngre, otäckare, smärtsammare, mörkare bilder idag än för 15 år sedan?

Trots att jag ingår i Svenska deckarakademin sedan 2000 och borde ha koll, så har jag inte det. Nördarna i akademin läser flera deckare i veckan. Jag hinner knappt läsa de jag själv skriver. Rent generellt - och det började väl med Sjöwall-Wahlöö - så avspeglas samhället, och mest dess förfall, i den moderna deckaren. Lite slappt ibland kanske. Det är väl inte bara att slänga in en pedofil, hustrumisshandlare, nazist eller massmördare. Det måste finnas ett djup, även om texten är underhållande. Att bara så misstro i största allmänhet är reaktionärt. Man vill känna beröringen av författarens eget, inre pussel, förutom det som gestaltas intrigmässigt. Jag misstror dystopiska berättelser där ingen värme, ingen humor finns. Jag har skrivit sådana. Men sådan är inte mänskligheten. Den är så också. Och fläckvis. Men vi skulle inte ha överlevt som art om grundackordet hade varit ondska. I det lilla barnets glada blick finns svaret vi måste relatera allt det andra till.

Publiken kan ju numera många av författartrixen. Många deckarläsare är skickliga på att frilägga berättelsens struktur. De ser så att säga in i författarverkstaden och kan i förväg räkna ut din plan. Eller med andra ord. Publiken blir allt skickligare på dramaturgi. Påverkar det ditt skrivande?

Nej det kan jag inte påstå. Tvärtom är det kul att folk inte är lättmanipulerade. En roman är heller ingen rebus, den måste vara mer än så, spännande och oförutsägbar som livet. Huvudsaken är att den inte är tråkig.

Finns det en könsskillnad i krimläsarnas preferenser? Läser kvinnor på ett annat vis än män – generellt sett?

Det vet jag inte men jag tror att kvinnor inte tycker om för detaljerade skildringar av fysisk misshandel, blod och hjärnsubstans. Utan är mer intresserade av relationernas påverkan på intrigen. Fast det är nog fördomsfullt förresten, jag känner inga män som tycker det är roligt med blod som sprutar ur öppna artärer.

Fast förresten - igen - ett välriktat slag med en påk, eller ett skott som träffar exakt där det var tänkt måste man nog ändå förmå uppskatta om man tycker om deckare.

Krimlitteraturen tar en allt större del av bokmarknaden. På film och TV kan vi varje kväll umgås med mördare och våldtäktsmän. Hur tror du att det påverkar oss och vårt sätt att se på varandra?

Människan är förvånansvärt snäll och fredlig sedd ur det perspektivet. Ibland är man rädd för att unga människor ska förväxla fiktion med verklighet. Men det händer ytterst sällan. De unga våldsmännen har genomgående haft dåliga uppväxtvillkor, själva blivit slagna, hånats, eller varit mycket ensamma och inte känt sig älskade och då får de möjligen en perverterad mansmodell i fiktionen att hålla sig till. Men tack och lov är det sällsynt. Gäller dessutom bara män. Flickorna undviker att praktisera våld. Så i ett civiliserat samhälle är det nog ingen fara. Förr i världen berättade man ju om föräldrar som övergav sina barn i skogen och om häxor som gödde dem för att äta upp dem. Jag tror mer att detta djupa mänskliga behov av att bli skrämd på låtsas av hemska historier, är för att vi ska vara beredd om det skulle hända på riktigt. Ungefär som kattens lek.

Många av dina läsare tycker sig känna Siv Dahlin. Samtidigt har vi förstås olika bilder av hur hon ser ut och vem hon innerst inne är. Vem är hon för dig? Vad är det viktigaste hos henne? Hur har hon förändrats över tid?

För mig är Siv en lojal arbetskamrat. Det var hon som tog initiativet till kontakt den gången jag inte visste mig någon levandes råd. Jag hade fått Polonipriset för Ytspänning och det förväntades att jag skulle fortsätta leverera krimi, men kunde jag det? Då klev hon en natt fram ur folkdjupet och sa: skriv om mig. Jag kan arbeta var som helst, ingen lägger märke till mig, jag är så vanlig. Ändå iakttar jag och lägger ihop. Jag kommer att råka ut för en hel del. Det är sammanträffanden läsarna bara får ta - jämför med Midsomer, hur sannolikt är det med så många mord i denna lilla by. Likadant med mig. Jag är dömd att hamna i obskyra och ibland våldsamma sammanhang. Men det är okej för mig, jag är seg till min läggning och kommer alltid ner på fötterna.

Kommer du ihåg allt hon gjort och upplevt i sitt äventyrliga liv?

Jodå, jag minns alla Sivs äventyr, de rullar som filmer i mitt inre från Om hjärtat ännu slår, där hon skiljer sig och flyttar tillbaka upp till Dalarna, den speciella miljön, garveriet, den där flyktingen som spårlöst försvinner, tranorna som drar söderut, de nyskjutna, ännu ångande älgarna på en släpkärra. Och de följande romanerna, Se dem inte i ögonen, Tvångströjan och Järngreppet och hur Siv fortsätter leva i Krimineller och i Min grav är din - de två kriminalnovellsamlingarna. Ibland har hon varit försvunnen och levt sitt eget liv någonstans. Men sedan dyker hon åter upp, lite äldre, lite mognare och inte fullt så naiv som i den första boken. Men hon vägrar bli cynisk, tar hellre en smäll då och då och kanske är det bara för att hon vet att hon överlever. På slutet kommer jag och styr undan det dödande stupet, gräver upp henne ur lavinen, räddar henne till fast mark när hon precis ska sjunka. Läsaren känner detta, men tycker ändå om att vara med ända dit.

Nästan all krimlitteratur är fylld av mörker, rädsla, smärta. Men kriminellernas dramatik är insvepta i värme och humor. Hur tänkte du när du skapade det här formatet?

Tanken känns i själva ordet krimineller. En kriminell intages mot kvällen - om du inte vill sova! Kriminellen är en kriminalnovell med Aino Trosells speciella signum, om jag får vara så storvulen.

Kriminellen är, precis som novellen en svår form. Kort, men sammanhållen och med en kondenserad energi. Den här gången länkar de dessutom mycket tydligt i varandra. Är du en omskrivare eller sitter den direkt?

Det korta formatet gör att jag kan hålla allt i huvudet, rocka loss och ha roligt. Sedan är det klart att man redigerar, efterputsar och justerar så att hela kostymen över de sex avsnitten sitter som den ska.

Vår följetong, som börjar på juldagen, kommer att avslutas med att läsarna gissar fortsättningen. Du ger tre möjliga svar. Är alla svaren lika logiska? Har du övervägt alla tre fortsättningarna?

Ja, faktiskt har jag tankemässigt skissat också på de alternativa sluten för trovärdighetens skull.

När överraskades du av din egen fantasi, senast?

I förra veckan när jag skulle skriva klart en novell, och det plötsligt dyker upp en ondskefull tomte. Jag visste faktiskt ingenting förrän han plötsligt smög fram ur dunklet och tryckte upp sin gummimask mot rutan så att både jag och huvudkaraktären blev stela av skräck.

Varifrån kom den där tomten, tror du?

Kanske långt bortifrån barndomen där vi alla som riktigt små har blivit ihjälskrämda av tomtar fast vi inte längre kommer ihåg det? I novellen är huvudpersonen helt ensam i en stor och upplyst byggnad, hon syns som i ett akvarium. Utanför är det stora snöhögar, och mörkt. Hennes medarbetare har försvunnit. Hon har precis blivit uppringd och hotad när den där karln i gummimask dyker upp med mobilen tryckt mot örat.

Vad ska hon göra? Jag blev själv så rädd att hela händelseförloppet bromsades upp. Paralyserad precis som huvudpersonen. Men sedan kom hon tack och lov på vad hon skulle göra och jag blev väldigt lättad och skyndade mig att skriva klart.

Mer läsning