Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

80-tal med blandband och äckelkonst

/

Utifrån ett blandband nystar Klas Östergren upp sin stora roman om 1980-talet. Hämningar brister i både konst- och finansvärlden. Men i centrum står en författare som söker försoning med det förflutna.

Annons

Vilka låtar som finns på hans ultimata 80-talsblandband vägrar han avslöja. Han tycker läsarna ska tänka tillbaka på sina egna, och erkänner att ett par tre av hans låtar är riktigt dåliga. Han gillar dem ändå.
- Blandband var en fin företeelse. Man fick ett och fick fundera, "va fasen menar hon med det här? Den där Johnny Cash?"
På sina egna brukade han lägga in förlaget Bakhålls inspelningar av författarröster.
- "Hello, this is Ernest Hemingway", och sedan in med en låt. Men det där är väl borta i dag, försvunnet.

Den spridda blandbandstraditionen till trots handlar hans nya roman "Den sista cigaretten" inte om någon gyllene tidsålder. Någon sådan finns inte enligt Klas Östergren, åtminstone inte när det gäller konst och litteratur.
Även om allt redan är gjort gäller det att göra det om och om igen. Så tänkte han redan i slutet av 70-talet som mager och depressiv ung författare. I dag, 54 år gammal, och med 17 boktitlar på försättsbladet, sitter han stadigt i fåtöljen på hotell Esplanade på Strandvägen.
Slutade i kaos
Hans eget 80-tal började på topp med publiceringen av "Gentlemen" och giftermål, men slutade i skilsmässa och kaos. Eventuellt är det också en anledning till att han inte skrivit om just 80-talet tidigare.
- Mycket vill man helst glömma, men nu har det gått så lång tid att man orkar ta itu med det igen.
Med "Den sista cigaretten" tar han också det stora och infallsrika greppet på yuppiens årtionde. År 2008 bor romanens berättare, författaren, på en gård på landsbygden. Med hjälp av sprit, ett oväntat möte och ett gammalt kassettband, "Blandat hos Madde" förflyttas han tillbaka till ett liv som fiaskostämplad dramatiker på en gudsförgäten Stockholmsadress.
Han ser tillbaka på en kaotisk tid då grunden läggs till dagens finanskris och till ett ostoppbart flöde av knark som ska nå fram även till tafatta bondsöner.
Men någonstans här sås också fröet till en stor operaupplevelse längst ut på vischan, genom Folkets hus digitalsändningar från New York.
- De går och ser en opera på Metropolitan, de sitter i den här bonnhålan och njuter av denna fantastiska konst, samtidigt väller det in droger och elände, det ena ger det andra, du kan inte bygga upp ett paradis utan att det sipprar in en massa ormar, så är det bara.

Det är frestande att göra en Östergrenkronologi, inte bara för att han envisas med att göra sig själv till romanfigur utan också för att det, även för den som läst långt ifrån allt, går att höra hur romanerna pratar genom varandra.
Med "Gentlemen" gjorde Klas Östergren upp med 70-talets Folkshemssverige, med ett land som slog sig för bröstet och samtidigt exporterade vapen. "Den sista cigaretten" är skriven nästan 30 år senare och utgår från skumraskaffärer knutna till konsten. Upprinnelsen var en personlig skräckupplevelse. En vän till Östergren visade honom bilder tagna av en konstfotograf som använt lik som modeller.
- Jag vägrar säga vem det är. Han ska inte få någon gratisreklam av mig, men det var som att vara barn och se skräckfilmer, man får in bilder i huvudet som man absolut inte vill ha.
Romanen skrev han efter att under många år ha letat efter moraliska argument emot dessa bilder, men mest kommit fram till att motståndet, och känslan av äckel, handlar om hans egen motvilja.
- Det är vad jag tycker. Konstnären kan ju ha skrivit avtal med de här människorna innan de dog. Det vet inte jag. Men bilderna är väldigt bestickande, de utmanar ens vanor.
Vilket väl också är syftet?
- Precis, har konstnären fått full pott? Han har lyckats så himla bra att jag sitter här och grubblar mig gråhårig.

Även i "Den sista cigaretten" skymtar dolda sammanhang, kriminella och andra, som styr våra liv mer än vad vi tror. Här finns en paranoid känsla av att stora saker sker utan att de någonsin kommer upp till ytan. En känsla som förstärks av att berättaren ser sammanhangen i sitt liv i ungefär samma takt som läsaren.
- Jag tycker det är en berätterteknik som ställer sig närmare livet, än om man skulle låtsas veta allt från början. Förhållanden kan ändras. Men det behöver inte ge någon elakartad paranoia. Det är ett sätt att acceptera att så här ser tillvaron ut.

Mer läsning

Annons