Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

44. Privatkatolik?

/

Att det osannolika inträffar i umgänget med Strindberg är sannolikt. Varje tid finner sitt hos honom, vad är då mer naturligt än att man också funnit hans katolicism? Nu, när Luther är ett skällsord och de gamla katolska rötterna vuxit upp ur trolöshetens trossbottnar i det som en gång var svenska kyrkan.

Annons

44. Ett år till Strindberg

Man kan också säga att påven nu äntligen fick sin tilldelning, sedan Swedenborg, teosofin, Buddha och Mäster Olof (protestantismen) suttit nöjda och färdigvälsignade vid dramatikens altarring.

Det är i Paris den urgamla kyrkans tanketradition träffar honom. Inte bara Infernos tecken upptar honom, även lärd, mystisk och liturgisk litteratur om katolsk tro, liksom arbetet med verk som Legender och Till Damaskus. Och allt Strindberg nuddar vid ger avtryck i skrivandet. Men sin frihet betonar han i ett brev från 1899: "Jag är icke katolik endast amatör och kan icke binda mig i någon bestämd form."

Det märkliga, i dag nästan obegripliga, är att han ser katolicismen som den ursprungliga kristendomen. Som en enkel och barnslig tro förutan dogmer och stränghet. En sådan stämning fanns också bland dem som konverterade från Luther till Rom vid tiden. Det berättar kanske mer om den lutherska statskyrkans tunga straffdom än om det påvliga alternativet. Strindberg ser protestantismen som kylig rationalism, "revoltörens religion, fritänkarens bottenlösa räsonneranden om tron, dogmatik, teologi, men ej religion". (Brev till Karin 1898).

Uppenbarelse, dröm och mirakler, inte system och tanke. Så hämtade hans modernistiska förnyelse av dramat (Drömspelet!) näring ur religionens urmodiga mystik som blixtrade till på tröskeln till trolöshetens decennium.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons