Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

41. Strindberg och Gud

/

"Och jag tror inte på Gud? Åjo, det gör jag nog; men jag tycker inte om honom." Strindberg är 25 år när han skriver meningen i ett brev.

Annons

41. Ett år till Strindberg

Och ungefär där ligger frågan, livet ut. En svensk attityd, legeringen av tro och tvivel, grubblet som livshållning. Alla är vi Jakob, brottas med den högste när så krävs. Manifesterat i dramer och romaner, man brukar nämna Himmelrikets nycklar, sedan Inferno, skärselden vilken verkligen var renande och så det försonande dramat Till Damaskus.

Ateist var Strindberg aldrig, skriver Jan Myrdal, inte ens när han affischerade det. Gud är brottning och tecken; kombinationer i vardagen som gör skapelsens mening hel, duvor på ett tak, en vacker syrenbukett, kuddens form på morgonen. Så slår han i Bibeln, hittar sin tumvers och får tröst och förklaring. Lutheran är han inte, katolskt påverkad däremot, genom litteratur och resor.

Nåden, lidandet och prövningarna är pelarna i templet, alltid närvarande, särskilt i dramatiken. Till Damaskus är ju symbol, en man uthärdar kval och umbäranden och möter en slags frälsande försoning. I en kvinnogestalt som kallas Eva, men lika gärna hade kunnat heta Nåd. Ett stycke fullt av kristendom, men också ett utpräglat modernistiskt stycke, blandande dröm med realism, det verkliga med det tänkta. Föregripande.

"Det finns ögonblick då jag känner mig bära inom mig all världens synd och sorg och smuts och skam." Säger Den okände, han som alltid är full av ångest, i sagda drama. Där hittar ni honom, rakt ner i fädernas tro och hos lidandets mening, men gestaltat som scenkonst ingen hade sett förut, modernare än någon förfädernas Gud hade kunnat tänka.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons