Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

35. Kvinnorna och hatet

Om de mest uttjatade dragen vill man inte gärna skriva, det är redan sönderskrivet. Det där med kvinnohatet, konstaterat redan av Strindbergs egen tid och allt framdeles. Hur lite originellt kan man säga om det som kommer förs­ta i alla karaktäristiker, kanske i konkurrens med ordet galen?

Annons

35. Ett år till Strindberg

Några tonar gärna upp detta, andra tonar ner. En sky av vittnen står beredda till vad helst man önskar. Hans fyra kärlekar var alla yrkeskvinnor, de hade ambition och starkt subjekt, kom naturligtvis i utsatt position. Var det därför han drogs till dem, fick uppgiften att vara samtidig coach, make och kritiker? En explosiv blandning, först hennes gynnare och förlösare, därefter hennes bittra fiende. Nämligen när deras ambitioner kolliderade med hans och äktenskapet krisar. Då skriker han. Och Strindberg var en 1800-talsman, glöm aldrig, det seklet var inte mannens mest intelligenta. Sveriges kvinnor blev rättsligt fullt myndiga först 1921.

Det var livet. Sedan var det litteraturen, kvinnan i verk som Fadren, Giftas och En dåres försvarstal. Hans överlägsenhet, hennes underordning, javisst. Men också mannens svaghet, Axel i det sistnämnda verket är en feg och ynklig man, löjligt svartsjuk, beräknande, knappast skapelsens fullträff. I detta porträtt blir Strindberg mänsklig och störtar sig från piedestalen, medan andra samtida, i sin brist på psykologi, förblir manlighetens oföränderliga statyer. Strindberg bränner sig när han tar i frågorna, men han släpper inte taget.

Läs hans företal till Giftas, ett program för kvinnans rättigheter som ger hjärtklappning. Radikalt, från 1884.

Vänta inte på en slutsats, inte från min sida. Och Strindberg bjuder oss hellre motsats.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons