Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

14. Mitt mest älskade drama

/
  • Kardo Razzazi och Karin Lithman i Ett drömspel som spelas i vår på Malmö Stadsteater, i regi av Kjersti Horn. Fotograf: Peter Westrup

Nej, tid och rum existerar inte i Ett drömspel. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag. Det säger Strindberg i förordet, och det är vackert. 1901, men spelat blev det först 1907.

Annons

14. Ett år till Strindberg

Minnets och glömskans karaktär, våndan i att försvinna och att återkomma med dessa människans två egenskaper, vilket gör det så synd, så synd om henne. Bilden är av stor skönhet och av överväldigande sorg. Livet, liksom idealen är ett gäckeri, eftersträvansvärt som en grön håv man som gosse aldrig hade råd att skaffa och som senare, när den realiseras, inte har rätt grön färg. Som när utvandraren återvänder förgäves och blir utvandrare än en gång, eftersom hemkänslan inte fanns på plats.

Lars Gustafssons dikt tar fasta på dramat om den eviga upprepningens förbannelse, och jordens därav tunga luft:

Det finns två slags labyrinter:

Som hos Strindberg i Drömspelet:

hur vi än rör oss kommer vi alltid tillbaka

till samma plats, litet äldre, litet tröttare,

rosorna i buketten har vissnat,

officeren utanför teaterns sceningång

ropar trosvisst Victoria, Victoria!

(Världens tystnad före Bach, s20)

 

Det är trösten som söker sin förtvivlan, existensen drömmer sin roll och vet inte säkert vad hon vill göra med människan.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons