Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

10. Allsmäktighetens orgel

/

Svenska språkets vackraste beskrivning av en orgel har Peter Nilsson skrivit i romanen Rymdväktaren. En spelande superkvantdator, med pipor löpande ut i kosmos. Hon heter Angelica och är en mäktig ängel.

Annons

10. Ett år till Strindberg

Men den sannaste orgeln har Strindberg skrivit med Den romantiske klockare på Rånö. Den gjorde han för pengarnas skull, men formuleringarna tar över och folklivstavlan växer till en skräckromantisk berättelse om att förstå och bemästra det okända och oerhörda. Vilket är orgeln: "bälgarne pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt; snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns instrument, lydiga under en mans händer och fötter".

Oerhört, jo, och i kyrkan sitter den sköna Angelika, som huvudpersonen dagdrömmer vackert om. De flesta har läst detta psykoanalytiskt, den blyge bodbetjänten Alrik erövrar sin självsäkerhet inför orgelns hot och möjlighet. Men är inte klockarnovellen något mer; en berättelse om det encyklopediska, om orgeln som alla ordningars ordning, den som omfattar allt och är alltet?

En gammal tanke, varierad av tänkare och författare, Kircher, Hesse, Mann och Kjaerstad. Och så astronomen Peter Nilsson, med den kosmiska orgeln spelande sina egna harmonier. Hon hade namnet Angelika.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons