Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krutdurk, frihetsportal eller oladdat hjälpmedel?

/

Anders Breivik Behrings hämtade näring till sitt hat hos högerextrema miljöer på internet. Via sociala medier kom han i kontakt med likasinnade utomlands. Stora delar av hans 1500 sidor långa manifest är kopierat från rasistiska bloggar. Han finslipade sin argumentation på rasistiska diskussionsforum. I vissa delar av nätets bruna sörja var han en auktoritär figur - givetvis ett enormt bränsle för en person ute på hatiskt uppdrag.

Är det så internets fel att Anders Breivik Behring så besinningslöst sköt ner de sommarfirande ungdomarna på Utöya?

Annons

Nej, självklart inte – det var ett mänskligt finger som slöts kring avtryckaren. Samtidigt skulle hans radikalisering sannolikt inte blivit lika extrem utan de kontaktytor och förebilder han fann via internet. Propaganda har funnits i alla tider. Men den teknik som finns i dag gör den så otroligt mycket lättare att sprida.

En bomb kan konstrueras enkelt – beståndsdelarna går att köpa i butik. Men förr krävdes åtminstone ett besök på ett välsorterat bibliotek eller en bekantskap med specialkunskap för att ta reda på tillverkningsprocessen. I dag är barriärerna obefintliga. Vid en googling med orden how to make a bomb får du på 0,20 sekunder upp 343 miljoner träffar. Det finns till och med instruktionsvideos för den som inte orkar läsa. Enligt norsk polis anses det troligt att den gödsel Breivik förvarade på sin gård just använts till att konstruera Oslo-bomben.

För de allra flesta är dock internet ett oladdat hjälpmedel i vardagen. De som är beredda att göra handling av de hatiska budskap de finner, är i jämförelse oerhört få. För miljoner av människor är nätet istället en öppning för fred, rättvisa och demokrati.

Vi minns den arabiska våren: Facebook-revolutionen. Och vi minns vilken kraft som skapades av att enskilda medborgare kunde agera publicister. I en miljö befriad från censur blev statligt kontrollerade medier omkörda från insidan. Och internet en navelsträng till nya tankesystem. Att systematisk censur omöjligt vara internets framtid, är därför viktigt att påminna sig om, även i tider när extremistiska åsikter tycks klibba sig fast överallt.

Att de stora aktörerna resonerar kring sina egna roller för extremismens framfart på nätet är därför välkommet. Hur skapas förhållningssätt för den infrastruktur som nätet utgör, utan att närma sig censur? Var börjar nätoperatörernas, serverhotellens och sökmotorernas ansvar? Och var slutar det?

Det som företag och forskare verkar överens om, är att det viktiga inte är vad som finns på nätet, utan vilken röst som låter starkast. "Vi vill att de trovärdiga rösterna som finns, de som hoppat av, de som drabbas och de som arbetar mot extremism ska vara dominerande", sade Googles chef för samhällsfrågor Jared Cohen till SVT rapport på söndagen.

I bilens begynnelse fanns inga fartkameror. Vägnätet erbjöd därmed stor frihet för den som gillade att köra fort - men innebar också stora risker för trafikolyckor. Allt eftersom har de enskilda bilisternas handlingsutrymme begränsats till förmån för den allmänna säkerheten.

Få kan argumentera emot fartkameror. Men så är friheten att oreglerat köra bil inte en rättighet som kommer i närheten av yttrandefriheten. Huruvida internet ska regleras med egna fartkameror är därför högst diskutabelt. Men att en diskussion förs om var gränsen mellan omsorg om det allmännas säkerhet och den enskildas frihet går, kan aldrig vara fel.

Mer läsning

Annons